MYTEN OM ADHD & DAMP

Janne Larsson har skickat oss en obekväm kunskapsöversikt om ADHD & DAMP - en motvikt till Socialstyrelsens skrift i området. Vi publicera den här på vår hemsida.

Det här häftet handlar inte om barn med påvisbara sjukdomar och skador. Den handlar om försöken att förvandla friska barn till patienter och att ge dem amfetamin, som "medicin". Kritik i området är förbjuden. Stora resurser satsas på att kväsa personer med avvikande mening. Neuropsykiatrin utnyttjar barn och föräldrar med svåra problem, och läkemedelsbolag investerar pengar i grupper som för fram det rätta reklambudskapet.

Förordet följer nedan som en intresseväckare, hela kunskapsöversikten finns nedan i två pdf-dokument.



Förord

Det här häftet handlar om neuropsykiatri, läkemedelsbolag och ansvarslösa myndigheter. Det handlar om försöken att förvandla normala barn till patienter, i behov av amfetamin.

Man kan inte öppet skriva ut narkotika för att få barn att sitta still i klassrummen och lyda. Barnen måste bli patienter, det måste finnas en sjukdom. Det måste finnas en defekt i hjärnan som narkotikan ska korrigera. Lärare, föräldrar och politiker måste fås att tro att ett okoncentrerat, aktivt, impulsivt beteende är tecken på en bestämd störning i hjärnan. Härav all propaganda för ”neuropsykiatriska funktionshinder”; härav påståendena om att 10 % av landets barn har hjärnstörningar. (Se kapitlet Finns ADHD och DAMP? )

Ledande svenska psykiatriker påstår, hur otroligt det än kan låta, att nästan 25 % av alla barn är psykiskt sjuka! 120 000 av de psykiskt sjuka barnen sägs ha ADHD eller DAMP. Nu ska lärare, föräldrar, läkare och politiker utifrån den av Socialstyrelsen i maj 2002 utgivna ”kunskapsöversikten” ADHD hos barn och vuxna lära sig att dessa tillstånd finns. De ska bli övertygade om att ett visst beteende är ett symtom – ett tecken på sjukdom. De ska lära sig att känna igen ”dessa barn”. De ska lära sig att barnen behöver medicinsk behandling. (Se kapitlet Finns ADHD och DAMP? )

Det här häftet handlar inte om barn med påvisbara sjukdomar och skador. Det handlar om försöken att klassa runt 10 % av alla barn som drabbade av störningar i hjärnan och i behov av amfetaminpreparat. Kritik i området är förbjuden. Stora resurser satsas på att kväsa personer med avvikande mening. Neuropsykiatrin utnyttjar barn och föräldrar med svåra problem, och läkemedelsbolag investerar pengar i föräldragrupper som för fram det rätta reklambudskapet. Kritik mot begreppen ADHD och DAMP, och mot amfetaminbehandling, påstås vara angrepp på svårt handikappade människor, och föräldrar hetsas mot dem som slåss för barns rätt till ett normalt och drogfritt liv. (Se kapitlet Det diagnostiska språkets bedräglighet – den förbjudna kritiken.)

På Läkemedelsverket misstänker generaldirektör Alván, privat, i interna kommunikationer, att barn kan få allvarliga hjärtskador vid långtidsbehandling med amfetamin. Samtidigt godkänner myndigheten tusentals licensansökningar om amfetaminbehandling och försummar på ett rent kriminellt sätt att samla in och sammanställa de biverkningar som barnen får av preparaten. Man kan utan att överdriva säga att Läkemedelsverkets ledning inte är glada åt de 1 avslöjanden om dess verksamhet som görs i detta häfte. (Se kapitlen Den nya amfetaminbehandlingen – allt fler unga testar knark och Nonchalansen inför biverkningarna.)

Barns åsikter är viktiga. Dock inte i den psykiatriska forskningens värld där de pengar läkemedelsbolagen satsar måste förränta sig; de måste leda till en ökad försäljning av ”medicin”. Därför tillfrågas inte barnen i sådan förutbestämd forskning. I de fall där barnen tillfrågats framträder en för propagandaapparaten obekväm bild. (Se kapitlet Om barnen själva får berätta.)

Neuropsykiatrin – en psykiatrisk gren i vilken många olika problem ses som utslag av störd hjärnfunktion, och där behandling med centralstimulantia (amfetaminpreparat) tänks lindra denna störning – framställs som opolitisk. Den står ovanför all samhällelig diskussion. Den har status som vetenskap. Politiker har i många fall tagit till sig den neuropsykiatriska ”kunskapen”, som om den vore en högre sanning. Detta häfte syftar bland annat till att få politiker och lärare att titta närmare på de floskler de själva använder i området – där narkotika till barn förvandlas till omsorg om svaga och utsatta. Att betrakta en stor del av alla barn som biologiskt defekta och potentiella brottslingar, i behov av amfetaminpreparat, är inte ett opolitiskt synsätt. I stället är det fråga om att med ett moderniserat 30-talsspråkbruk avskilja en stor mängd barn från alla möjligheter till ett normalt liv och förvandla dem till kroniska vårdkonsumenter – till de stora läkemedelsbolagens fromma. (Se kapitlen Den nya amfetaminbehandlingen – allt fler unga testar knark; Det diagnostiska språkets bedräglighet – den förbjudna kritiken; Den nya tidens skallmätning.)

Skolan, som enligt läroplanen, ska ”låta varje enskild elev finna sin unika egenart”, har blivit en arena för psykiatrisk diagnostik. Detta till den grad att ordet diagnos, som alltid i skolans värld varit förknippat med kunskapsbedömning, nu lika gärna kan betyda en neuropsykiatrisk beteckning på elever. (Se kapitlet Det diagnostiska språkets bedräglighet – den förbjudna kritiken.)

Förhoppningsvis ruskar informationen i detta häfte om, förhoppningsvis leder den till att fler börjar ifrågasätta de psykiatriska propagandamyterna. Berörda barn skulle må bra av det.

Janne Larsson
skribent & lärare
 janne.olov.larsson@telia.com



Innehåll

Finns ADHD och DAMP?

Den nya amfetaminbehandlingen – allt fler unga testar knark

Det diagnostiska språkets bedräglighet – den förbjudna kritiken

Den nya tidens skallmätning

Om barnen själva får berätta

Nonchalansen inför biverkningarna

Mera droger – ökat missbruk

Sedan alla vuxna


ADHD & DAMP Del1

ADHD & DAMP Del2



Till Toppen

Till 2000-Talets Vetenskaps Startsida