|
Debatt: Mobiltelefoni - rysk roulette av Franz Baumann, fd lärare och elöverkänslig, Ljungby "Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi stött på en marknadsföring och distribution av så hälsovådliga produkter av en industri som sitter inne med förhandskunskap om dessa effekter". Så säger fil.dr. Robert C Kane, som efter 30 år som forskare i mobiltelefonibranschen hoppat av och skrivit boken "Cellular telephone Russian roulette" (Vantage Press, New York, ISBN 0-533-13673-3). Varje gång du sätter en mobiltelefon mot örat chansar du på att det inte är vid just det tillfället du får en skada som kanske om tio år resulterar i en hjärntumör, menar Kane. Därav anspelningen på rysk roulette. Själv känner du ingenting eftersom det inte finns några känselnerver i hjärnan. Men långt innan det hettar till i huden, kan det ha uppstått en vävnadsskada i hjärnan. Metaller i kroppen är antenner Den här mikrovågsstrålningen reflekteras nämligen av metallföremål precis som ljuset reflekteras i en spegel och bland annat på grund av en brännglaseffekt från t.ex antennen uppstår det små heta punkter -"hot spots" - på vissa ställen i hjärnan. En bidragande orsak är att viss vävnad har en tendens att ackumulera speciellt mycket av energiinnehållet vid specifika frekvenser. Metallinfattade glasögon kan öka strålningen med 60%, tandställningar och smycken i anslutning till huvudet likaså. Men samma sak gäller andra metallföremål i närheten, varför det inte är tillrådligt att sitta i en bil och telefonera. Speciellt utsatta är personer med små huvuden, det vill säga med en skalldiameter understigande 16,5 cm, alltså främst barn. Det angivna värdet på vad mobiltelefonen strålar ut, gäller bara för ett visst avstånd. I mottagarantennens omedelbara närfält varierar strålningen nämligen oerhört mellan låga och enormt höga värden, kanske 10 - 100 gånger högre än vad som angivits. Särskilt gäller detta vid antennens topp och bas. Därför är korta antenner farliga, speciellt om man håller dem mycket nära huvudet. Forskningen sponsras av industrin Men alla forskningsresultat lär ju peka på att mobilen är ofarlig? Folk tror, säger Kane, att universiteten bekostar sina professorers forskning med allmänhetens medel. Men universiteten har inte mer än nätt och jämnt medel till administration och undervisning. Merparten av all forskning sponsras av industrin. Dels har mobilföretagen egna forskare, dels sponsrar man "oberoende" forskare. Men då är man inte dummare än att man skriver in i kontrakten, att det är industrin som äger forskningsresultaten och förbehåller sig själva rätten att avgöra vad som ska publiceras och vad som ska censureras. Mobiltelefonen hann komma ut på marknaden innan industrin insåg riskerna och då valde man att förtiga dessa. Skulle mot all förmodan något för industrin obehagligt resultat ändå komma till allmänhetens kännedom, sätter man in alla sina resurser för att vifta bort det. Ett sätt är att göra om projektet med "egna" forskare, som naturligtvis då inte finner något som inger oro. Kane berättar hur det vid en forskningskonferens väckte munterhet, när man presenterade en försöksdocka, vars utstående öron hindrade mobilen från att komma så nära huvudet som försöket avsåg. Om forskningen varit fri och obunden från mobilindustrins intressen, skulle alla forskare vara överens om att mobiltelefonen är farlig. För vem skulle i en kvarts eller halvtimmes tid sätta sig med huvudet någon centimeter från en mikrovågsugn som är igång? Men den som använder sig av en mobiltelefon utsätter sig för åtskilligt mer frekvenser och energi - kanske tio gånger så mycket! I sammanhanget kan påpekas att SSI (Statens Strålskyddsinstitut) inte sticker under stol med att all den forskning man åberopar, när man säger mobilen är ofarlig, härrör från mobilindustrin. Varje skojare kan skaffa fram "bevis" för att det han vill marknadsföra är ofarligt, säger Kane. Mobilföretagen sätter kvantiteten av sådana här oseriösa projekt mot kvaliteten och tillförlitligheten hos enstaka seriösa forskares studier. Märkliga undersökningar En märklig undersökning i Danmark för inte så länge sedan, tycks vara en illustration till det Kane säger. Studien omfattade inte mindre än 400 000 mobilabonnenter och kom fram till att cancerfrekvensen inte var oroväckande. Med tanke på att det tar bortåt tio-femton år att utveckla en hjärntumör och att man inte ens tagit reda på hur länge folk använt sina mobiltelefoner - kanske bara som nödtelefon - är denna studie ur vetenskaplig synvinkel totalt värdelös. Men den slogs upp stort av tidningarna som motvikt mot professor Lennart Hardells undersökning, som visar på ett tydligt samband mellan mobiltelefonanvändning och hjärntumörer. Hardell hade rätt om hormoslyret Professor Lennart Hardell är en rakryggad "obekväm" forskare, som tre gånger fick avslag från statliga fonder, men till slut sponsrades av privata Cancer- och allergifonden. Och det faktum att två amerikanska forskare, Boice och MC Laughlin, knutna till mobiljätten Motorola, anlitades för att "granska", det vill säga nedvärdera professor Hardells resultat, samtidigt som man höjde den danska undersökningen, som man själv varit med om att lägga upp, till skyarna, tycks onekligen passa in i mönstret. Men det var inte någon mobiljätte som anlitade de här båda forskarna utan, hör och häpna, Statens Strålskyddsinstitut, SSI ! Redan som ung läkare slog Lennart Hardell larm om hormoslyrets farlighet. Då kände han sig motarbetad av myndigheterna. Han känner sig precis lika motarbetad nu också, fast den här gången gäller det mobiltelefoni! |