|
- 100 år sedan han dog av Ingemar Ljungqvist Den 28 september 1895 avled den franske kemisten och en av världens första mikrobiologer, Louis Pasteur, vars namn ännu lever kvar genom exempelvis den behandling som mjölken får genomgå innan den hamnar i våra glas - pastörisering. Louis Pasteur är jämte den tyske forskaren Robert Koch allmänt ansedda som mikrobiologens fäder - två pionjärer som bröt upp nya forskningsbanor och som klart påvisade vilken stor betydelse mikroberna - bakterierna hade för oss när det gällde sjukdomar. Men på sin dödsbädd hade Pasteur yttrat "Mikroberna är intet, miljön är allt". Detta var ett erkännande åt sina samtida forskare som gentemot Pasteur hade hävdat att den bild av mikroorganismerna Pasteur hade stridit för innehöll så mycket mer än det som givit Pasteur ära och berömmelse redan under hans livstid. En av dessa var professor Antoine Béchamp (1816-1908) som undersökte mikrobiellt liv hos högre organismer och gjorde omfattande experiment för att utröna den enzymatiska påverkan från dessa mikroorganismer. I ett av sina större verk visade han att det hos alla levande celler fanns små granuler, han gav dem beteckningen microzymas, som hade unika egenskaper. De hade en oscillerande rörelse, de hade enzymatiska egenskaper och deras förekomst i blod var en förutsättning för sårskorpebildning. De tålde temperaturer på upp till 300° C och blev kvar långt efter värdorganismen dött -ja de återfanns till och med i fossila kalklager . En viktig upptäckt Béchamp gjorde var att dessa microzymas också kunde utvecklas och växa till och ge upphov till bakterier. Béchamps arbeten är idag bortglömda av Pasteurs efterföljare, men Pasteur själv var den som noga studerade och följde Béchamps publicerade arbeten. Det som Pasteur fann matnyttigt kompletterades med egna försök för att sedan marknadsföras till de som kunde utnyttja upptäckterna kommersiellt. Pasteur var i detta avseende ett geni. Han visste vad som lönade sig. För att slå sig fram överförenklade Pasteur bilden av mikroorganismer. De var stabila till sin natur, förökade sig enbart genom delning och de var framförallt sjukdomsframkallande och det gällde att avdöda dem på ett eller annat sätt. Den bilden har nu bestått i hundra år - Pasteurs yttrande på dödsbädden brydde sig hans efterföljare inte om. Att mikroberna var föränderliga och oftast levde i symbios med sin värd, men att de om miljöförändringar inträffade kunde byta skepnad och utvecklas till mer patogena faser ignorerades. Inom den medicinska mikrobiologin är Pasteurs bild fortfarande förhärskande där man med penicillin och andra antibiotika försöker slå ut bakterier. Men det finns de som gått andra vägar, som inte varit nöjda med Pasteurs överförenklade syn. En av dessa var svensken Ernst Bernhard Almquist (1852-1946). Efter att ha praktiserat hos både Pasteur och Koch fortsatte Almquist sin forskargärning i Uppsala och Stockholm där han genom fleråriga odlingar av mikroorganismer noterade att dessa inte var konstanta utan att de beroende på substrat kunde utvecklas och ändra form, där några av dessa former var förknippade med sjukdom, andra inte. Genom de åtgärder som rörde miljöförbättringar med avseende på vattenhanteringen bidrog Almquist till att Sverige snabbt kunde utrota sjukdomar som tyfus, difteri och kolera. Almquists namn har emellertid alltmer glömts bort i Sverige, men han dyker upp som en förstarangspionjär i en bok från USA där professor Lida Mattman har gjort en grundlig genomgång av allt det forskningsarbete som gjorts på mikroorganismer under det gångna seklet och där man sökt efter deras utvecklingscykler. Lida Mattman verifierar i sitt verk att mikroorganismer kan återfinnas hos patienter med många sjukdomar såsom cancer, reumatism, astma, lupus, MS m.fl. I Sverige finns idag en läkare som likt pionjärerna Béchamp och Almquist sökt sig egna vägar. Med ny modern teknik, Nomarskis interferenskontrast, har göteborgsläkaren Erik Enby utrustat sitt mikroskop och därmed möjliggjort att mycket enkelt konstatera att det hos patienter med ovanstånde sjukdomar finns mikroorganismer såväl i deras blod som i tumören. Hos friska iakttar han att de små oscillerande granulerna - Béchamps microzymas - dominerar i blodplasman. Men den dominerande dogmen från Pasteurs tid består inom medicinsk mikrobiologi - bakterier är oföränderliga och förökar sig genom delning. När det gäller cancer existerar enligt dogmerna inga mikroorganismer varken i blodet eller i tumören. De som likt Enby utmanar dessa genom ett annat synsätt får inte vara med när forskningspengar fördelas. I Enbys fall får han till och med bege sig så långt från Sverige som möjligt, till cancerkongresser i Australien för att få det erkännande han förtjänar. Sett ur detta perspektivet är det kanske inte så förvånande att läsa Socialstyrelsens cancerstatistik från de senaste trettio åren. Denna statistik konfirmerar att inga avgörande framsteg gjorts undantagandes tre ovanliga cancertyper. Därmed kanman ocksåkonstatera att Cancerfondens hopsamlade miljoner inte kommer att komma patienterna till godo. Forskningspengarna delas enbart ut till de som står på de obevisade dogmernas sida - de äkta pionjärerna göre sig ej besvär. Litteratur: Antoine Béchamp: The blood and its third anatomical element. Philadelphia 1911. JohnWest. Pasteur, Béchamp and AIDS, Bundaberg, Australien Ethel. D. Hume. Béchamp or Pasteur. Kalifornien USA Ernst B. Almquist: Biologische Forschungen über die Bakterien, Stockholm 1925 Lida Mattman: Cell wall deficient forms - Stealth pathogens. Florida 1993. Erik Enby: Hidden killers, Kalifornien 1990. |