|
Bokrecension:
av Ingemar Ljungqvist I boken Organhandel (Alfabeta) ger sig globetrottern och författaren Jonny Sågänger i kast med att kartlägga ett nytt fenomen i den marknadsstyrda världsekonomin; handeln med njurar och hornhinnor. Från sina resor till Kina, Indien , Japan, Filippinerna, USA, England, Brasilien, Egypten, Argentina och Uruguay kartlägger författaren, utifrån en noggrann dokumentation och med mängder av intervjuer, hur en ökande handel med människodelar skjuter fart. Intervjuoffer blir både läkare, mäklare, donatorer och mottagare. Konsekvenserna beskrivs utförligt för de inblandade parterna. T.ex. den fattige indiske mannen som fick ett ansenligt startkapital mot att donera sin ena njure bara för att finna några dagar efter operationen att rånare, som tydligen var i maskopi med mäklarfirman, hade berövat honom på pengarna. I boken redogörs också för de kulturella skillnaderna, som avspeglas i olika lagstiftning - och i olika praxis för att undgå lagstiftningen. Men organhandeln är internationell och trots sina nationella olikheter kvarstår gemensamma drag. Rika njursjuka patienter kan passera alla köer eftersom tillgången på njurar och villiga donatorer är stor. Förutsättningen föreligger ju - en ojämlik värld. Den anonyma marknaden, där penningen går före människan, tillåter också att de etiska gränserna alltmer förskjuts från en mänsklig värdighet till förmån för en vidgad handel. Boken måste ses som en av de förnämsta konsekvensbeskrivningarna när det gäller organhandel. Sågänger sparkar upp dörrarna till en värld där medicinare och läkare helst skulle vilja slippa insyn. Men författaren gör rätt och ger beslutsfattare i Sverige ett förnämligt underlag inför en svensk kommande lagstiftning. Exempelvis var nog aldrig den kommunistiska riksdagsmannen John Takman medveten om att hans tillägg - som vann gehör 1975- efterhand skulle ge upphov till massexport av hornhinnor till Saudiarabien från Malmö. Men för att exportera en hornhinna måste hela ögongloben avlägsnas. Likadant kommer vänsterpartisten Torbjörn Tännsjös grundsyn att öppna för en allt intensivare världsmarknad, som uppenbarligen blir svårreglerad. Mot slutet av boken tappar Sågänger stilen. I det nittonde kapitlet ställs frågan "Jakt på barnorgan?" Här radar författaren upp rader av rykten och vittnesmål som säger att de mördade och försvunna gatubarnen i Brasilien och Colombia blir plundrade på organ som fortsätter att fungera hos någon rik mottagare, där flera mellanhänder skor sig på handeln. För Sågänger är tydligen frågeställningen tabu och istället för att överhuvudtaget ge sig i kast med att besvara den försöker han misstänkliggöra alla vittnen. Frågeställningen går tydligen utöver vad författaren förmår sig att hantera. Amnesty har inte heller velat ta tag i frågan med det allvar som krävs, därför att det inte finns tillräckligt starka bevis, och de är därför rädda att förlora sin trovärdighet. För mig förlorar Amnesty mer i trovärdighet genom sin handlingsförlamning i ärendet. Den historiska parallellen är uppenbar. Det fanns inte tillräckligt starka bevis för att ta vittnesmålen från Nazityskland på allvar i den förnäma västvärlden under trettio och fyrtiotalen heller. De flesta ville inte heller skada sin trovärdighet - en svensk tiger. Därför var det bara ett fåtal - de kommunistiska redaktörerna, Torgny Segerstedt och några till - som förde ryktena till allmänheten. Först under Nürnbergrättegångama blev ryktena till sanningen för en stor allmänhet. För mig som studerat försök på människor främst när det gäller utprövande av biologiska vapen där det finns väldokumenterade försök från den japanske generalen Ishii via Mengele till de amerikanska försöken under 50-, 60- och 70-tal, vore det inte alls förvånande om vittnesmålen från Sydamerika är sanna. Frågeställningen i kapitlet måste besvaras. Den civila medicinska "forskningen" kan också göra ordentliga övertramp i etiska frågor. Exempelvis studerade amerikanska medicinare hur syfilis utvecklades hos svarta lantarbetare - utan att de fick hjälp med medicin - tills de dog. Försöket pågick i Tuskegee från 1932 till 1972. Trots klavertrampet i det nämnda kapitlet är boken fantastisk. Den öppnar för en stor debatt där medicinarkåren och även forskningen skulle kunna komma under demokratisk kontroll. Sågänger har med sin bok visat att här behövs det. Det verkar som att många läkare som flitigt använder skalpellen blir avtrubbade i sin respekt för patienten och för det levande. Boken reser hos läsaren också oändligt mycket mer frågor än den kan besvara - det skall en bra bok göra. En sådan fråga är exempelvis: är njurtransplantationer överhuvudtaget nödvändiga? Mottagaren blir inte frisk utan tvingas återstoden av sitt liv använda sig av immunförsvarsnedsättande medicin såsom cyclosporin. Uppnås inte bättre och framförallt skonsammare resultat med alternativ och billig naturmedicin? En annan fråga gäller de bakomliggande stora läkemedelsjättama, i detta fall Sandoz, som per patient och år omsätter minst Sågänger har öppnat för en livsviktig debatt - se till att den hålls levande - men först, läs boken Organhandel. |