|
- och prionen av Ingemar Ljungqvist Det skulle ta tio år från det att de första korna i England dog av BSE (Bovine Spongiform Encefalopati) tills det uppstod en reaktion i Sverige så att nötkött från England är bannlyst som människoföda i vårt land. Hela frågeställningen belyser kraftfullt hur oviktig den mänskliga hälsan är när den jämförs med stora ekonomiska intressen. Den belyser också hur olika delar av vårt samhälle ställer sig till dessa relationer. Myndigheterna sätter EU:s frihandelsprinciper långt före det egna folkets trygghet. Stora massmedier, som skriver feta rubriker när redan olyckan kan ha skett, hade tidigare mest varit tysta. Forskare som varnar och forskare som har högre positioner och samspelar med de ekonomiska intressena, dvs samtycker till oförhindrad import av brittiskt nötkött. En jordbruksminister, Margareta Winberg, som personligen undvikit engelskt kött, men inte klarat av att få svenska myndigheter med sig. 1985-1986 började många kor i England insjukna med mycket otrevliga symtom. De hade svårt att gå. De kunde uppträda aggressivt. Allt tydde på en sjukdom som angrep nervsystemet. Detta bekräftades också av studier av nervvävnad. Hjärnorna kunde exempelvis ha förlorat delar av den inre cellsubstansen, dvs hela hjärnan fick ett tvättsvampsliknande (spongiformt) utseende. Något smittämne kunde inte direkt påvisas med de metoder som fanns till förfogande. Man kunde emellertid snart slå fast att sjukdomen hade stora likheter med en motsvarande sjukdom hos får - scrapie. Denna sjukdom har existerat och varit känd i åtminstone 150 år. Därmed kunde man också plausibelt förklara hur korna blivit sjuka. Dessa hade nämligen utfodrats med benmjöl från nedmalda fårkadaver, vilket getts som tillägg i fodret. Innan detta förfaringssätt stoppades 1988, hade också en del av de första sjuka korna också "återanvänts" genom att bli nedmalda som benmjöl och använts som foderförstärkning till sina artfränder. Författarens kommentar: Med människans inblandning hade man frångått det naturliga valet av kons föda, gräs och örter, och gjort kon till rovdjur, ja t.o.m. till kannibal. Ett tillvägagångssätt som strider mot det naturliga brukar ge oönskade konsekvenser. Scrapie hos får hade en liknande symtombild som hos korna. Man hade länge sökt efter ett smittämne och man spekulerade om ett virus kunde vara involverat. Två forskare, I. Pattison och Katharine Jones vid ett lantbruksinstitut i Berkshire, England, visade emellertid redan 1967 att smittämnet - som senare skulle få namnet prion - med stor sannolikhet var enbart ett mycket beständigt äggviteämne - ett protein (ref 1). Pattisoris och Jones' arbete skulle inte få något genomslag, utan den forskare som kom att dominera forskarvärlden var amerikanen Carleton Gajdusek, som ställde upp hypotesen att smittämnet till såväl scrapie som de mänskliga nervsjukdomarna Creutzfeldt-Jakob och Kuru var ett virus, dvs att det förutom proteiner också innehöll arvsmassa. Gajdusek blev uppmärksammad då han utförde fältstudier på Nya Guinea, där det uppträdde en nervsjukdom främst hos kvinnor och barn. Dessa hade förmodligen fatt smittan då de vid begravningar tvingats att ceremoniellt äta kvarlevor, såsom hjärnsubstans, av den avlidne. Gajdusek tog med sig vävnad till sitt laboratorium i Bethesda, USA, där han systematiskt injicerade smittämnet i olika djur, främst apor (ref 2, 3). I en stor undersökning av hur man experimenterar med djur kom en kritisk engelsk grupp fram till att Gajdusek hade injicerat Kuru i schimpanser, gibboner, sex arter av amerikanska apor, i elva asiatiska eller afrikanska aparter. Fram till 1977 hade mer än 300 individer använts i dessa försök. Dessutom hade man mer eller mindre "framgångsrikt" testat smittämnet på getter, katter, marsvin, skunkar, sorkar, möss, hamstrar, råttor, illrar, minkar, får, opossum och tvättbjörn. Man hade också gjort cellkulturer där smittämnet tillsammans med kända virus fick uppgå i en mix, som senare injicerades i försöksdjur. För detta arbete belönades Gajdusek med 1976 års Nobelpris i medicin. Den brittiska forskargruppen är oerhört kritisk mot dessa försök, där man förutom att offra mängder med oskyldiga djur, också utsatte laboratoriepersonal och omgivningarna för stora faror om försöksdjur skulle rymma (ref 4). I och med Nobelpriset kom också Gajduseks teorier om att smittämnet till såväl Kuru, scrapie, Creutzfeldt-Jakob (CJD), en hjärnsjukdom hos minkar - TME och senare BSE - skulle vara ett virus med en mycket långsam utveckling att dominera forskningsvärlden. Sett ur dagens perspektiv så hade Gajdusek rätt i att de ovannämnda sjukdomarna är mycket snarlika och orsakas av ett smittämne, som ofta kan bryta artbarriären. Gajdusek föreslog själv att det är ett och samma virus, med något modifierad form, som orsakar hjärnsjukdomen. Däremot skulle Gajduseks hypotes om att det rörde sig om ett virus, som innehåller både arvsmassa (DNA eller RNA) och viktiga proteiner, möta motstånd. Det skulle bli en annan amerikansk forskare, Stanley Prusiner, som skulle verifiera det arbete som Pattison och Jones gjort tidigare. Prusiner slog fast att smittämnet prionen är uppbyggt uteslutande av aminosyror, dvs ett protein. Men också att den genen som kodar för prionen är naturligt förekommande hos däggdjur. Det innebär att såväl människor, kor som får, alla bär på genen och att den när vi är friska ser till att ett livsnödvändigt protein produceras i våra celler. Skulle däremot en prion komma in i cellen uppstår i stället en förändring av proteinproduktionen - mer prioner kommer att produceras i stället för det livsnödvändiga äggviteämnet. Det borde vara uppenbart att detta hänger samman med hur proteinets-prionets geometriska struktur ser ut och att det kan uppstå olika konfigurationer utifrån samma sammansättning av aminosyror - som ju är proteiners byggstenar. Prusiner kunde också påvisa att det normala proteinet var vanligt förekommande i cellen men att det då var bundet till cellmembranet, medan prionen uppträdde som stavar inuti cellplasmans vakuoler. Vid en utvärdering av genetiska skillnader som förekommer hos de människor som haft CJD, kan urskiljas en del mutationsfrekvenser. Detta skulle då kunna förstärka tillväxten av prioner förutsatt att ett smittämne kommer in i kroppen. Själva prionet var också mycket resistent mot yttre påverkan. Långvarig uppvärmning över 350°, angrepp av kemikalier liksom bestrålning med UV-ljus ändrade inte dess struktur eller förstörde dess otrevliga egenskaper (ref 5). Av vad som sagts ovan skulle prionet vara ett mycket svårbesegrat smittämne. Det växer uppenbarligen till mycket långsamt inuti cellen tills dess att cellen näringsförråd är uttömt eller alternativt att den allt större sammanfogningen till stavar spränger cellen. Eftersom prionen är ett kroppseget ämne undgår det upptäckt av immunförsvaret. Detta förhållande gör också att detekteringen av prioner i ett tidigt stadium är mycket svårt. Utöver nervvävnad har prionen också påvisats i lever, njurar med flera inre organ. Man skulle kunna säga att forskningen ändå bara är i sin linda när det gäller att förstå orsak och verkan bakom prionets natur. De hypoteser som ställts upp av biofysikern och proteinforskaren Jakob Segal, Tyskland, skulle emellertid kunna skynda på kunskapen. Redan i slutet på 1950-talet föreslog Segal en modell för hur ett biologiskt aktivt äggviteämne skulle vara uppbyggt. Han förutsatte att de proteiner vi har i cellerna måste ha en radikalt annorlunda struktur än de proteiner som bygger upp exempelvis hår, horn och naglar. Hos de senare fäster aminosyrorna i varann med enbart linjära peptidbindningar, som sedan snor sig till en spiral, en s.k. alfahelix. I denna blir samtliga syreatomer i peptidkedjan uppknutna till kvävets väteatom med en stabil vätebindning. Därmed uppstår en mycket stabil struktur som dessutom uppvisar ett mycket stort dipolmoment. Detta möjliggör i sin tur att molekylerna spontant kan lagras vid varandra och bilda större strukturer genom "selfassembly", som exempelvis hårstråets tillväxt. Denna struktur, dvs alfahelixen, håller Segal för trolig för prionet. Liknelsen med att det växer "hårstrån" inne i cellen, som vid en viss gräns kommer att förstöra cellen, skulle logiskt passa in på Prusiners arbeten. För de biologiskt aktiva proteinerna, dvs den absoluta majoriteten av alla äggviteämnen, har Segal föreslagit att de är uppbyggda med alternerande korta peptidkedjor som två och två binds till s.k. betasträngar. Betasträngarna i sin tur förenas med bryggor av två aminosyror som hålls samman med en diketopiperazin-bindning. Sammantaget bildar hela proteinmolekylen en sluten veckad trumma. Analogin med en gammaldags silltunna utan lock och botten, där bräderna utgörs av betasträngar utgör en hyfsad liknelse. I denna tunna blir en stor andel av peptidkedjans syreatomer fria att reagera med andra molekyler. Detta skulle också kunna utgöra en viktig delförklaring till den enzyrnatiska reaktiviteten hos proteiner (ref 6, 7). Eftersom en utbildad trumma sluter sig själv, uppstår inte ett för cellen utmanande evigt växande. Den nybildade tunnan transporteras ut i cellen, där den sedan utgör en del i membranet. Segals arbeten, som publicerades på 1960-talet, kom emellertid i skymundan för de dominerande forskarna, vilka hänvisade till alfahelixen som en struktur giltig för alla proteiner. Trots att förfinade bestämningsmetoder av proteiner ger vid handen att alltfler kartlagda proteiner innehåller betasegment och att de motsvarar Segals trummodell, har dennes arbeten med fler detaljer och med framför allt förklaringsmodeller för flera biologiska fenomen inte fått det erkännande de förtjänar. Segal har i opublicerade arbeten därmed kunnat kasta mer ljus över den galna ko-sjukan. I brevväxling 1991 med Prusiner har Segal lagt fram sina teorier, vilka senare uppenbarligen anammats av Prusiner. En prion - en alfahelix som kommer in med födan - kan brytas upp i smärre bitar, dock inte fullständigt till aminosyror i mag- och tarmkanalen. Dessa fragment kan sedan tas upp av cellerna via blodbanan. När de kommer in i en cell och kommer i kontakt med ribosomerna (tillverkningslokalen för nya proteiner), påverkar prionstycket med sin starka polaritet veckningen av den utkommande nya peptidkedjan. I stället för att veckas till en tunna, fortsätter de nya aminosyrorna att bilda alfahelixar i form av långsträckta nålliknande pseudokristaller, som lagras på det främmande prionet. Processen löper mycket långsamt och för de flesta kroppscellerna utgör detta inte något problem. Under cellernas naturliga levnadstid hinner inte några längre stavar utbildas. Annorlunda förhåller det sig med våra nervceller, vilkas livslängd är identisk med individens. I nervcellerna kan prionet växa ut med celldöd som resultat. Med detta synsätt innebär det en risk att också förtära rent kött, d.v.s. inte bara produkter som innehåller mycket nervvävnad från djur som är prionbärare. Segals teorier förklarar också att artbarriären inte är lika strikt för prionen, som den oftast är för andra smittämnen som exempelvis virus. Detta då det mera är prionets laddningsfördelning som påverkar sjukdomsprocessen än dess aminosyrasammansättning. Prusiner hade också funnit att hos de människor som hade fått CJD var förekomsten av en mutation frekvent. Mutationen innebär att dessa på ett ställe ersatt aminosyran prolin med leucin. Detta förhållande stärker Segals hypotes då prolin är en aminosyra som orsakar oregelbundenheter i peptidkedjan. Den försvårar utbildning av en strikt alfahelix. Min kommentar: Utifrån ovanstående resonemang, skulle prionforskningen föra med sig en större förståelse för hur proteiner är uppbyggda och fungerar vid hälsa. Men å andra sidan ger prionkunskapen föga hopp för dem som är infekterade. Att ingripa i en nervcell, vare sig det sker med antikroppar eller med kemiska medel, skulle förmodligen innebära att för att oskadliggöra smittämnet, måste också nervcellen dödas och därmed patienten. Prusiners arbeten, som först hade svårt att bli accepterade, har nu återigen till en del ifrågasatts. Det avser främst det påståendet, att prionen uteslutande är uppbyggd av aminosyror. Små mängder av nukleinsyror, dvs DNA, har också spårats hos prionen. Prionets säregna natur gör det därför tvunget att vidta andra förebyggande steg, där största försiktighet måste vidtas. Detta har uppenbarligen inte skett i England, där antalet sjuka kor som avlivats nu nått flera hundratusen. Trots detta har köttproduktionen fortsatt utan kraftfulla motåtgärder. De brittiska myndigheterna har utan tvekan utsatt sin egen befolkning för en oerhörd risk, bara för att kortsiktigt värna om livsmedelsindustrins och böndernas ekonomiska intressen. Dock har inte varningar från ansvarskännande forskare uteblivit. Mikrobiologerna Dealler och Lacey visade på att katter fått symptom som skulle tyda på att de också smittats. De hävdade att risken knappast kan betraktas som minimal för människan (ref. 8). Andra har påtalat den höga förekomsten av CJD i vissa medelhavsländer, där hjärna och ögonglober från får anses som en delikatess. Dit har England exporterat stora kvantiteter av dessa organ (ref. 9). Bilden i Sverige har varit densamma och speciellt efter inträdet i EU har påbudet om "fri handel" fått väga tyngre än vår hälsa. Hundratals ton med brittiskt nötkött har importerats hit och myndigheterna har samtyckt. Att det slutligen blev ett stopp måste vi tacka uppmärksamheten i andra länder för. Sverige var bland de tre sista länderna att förbjuda import från England. Men det har inte saknats varnande röster. Läkaren och epidemiologen Michael G. Koch, Karlsborg, skrev redan 1990 om BSE och dess befarade överföring på människor: "I dag kan vi ännu inte säga vilken vändning det hela kommer att ta. Säkert är dock att var och en kan skatta sig lycklig som i framställningen av sina livsmedel är helt oberoende av införsel från andra länder. Hela denna historia är ett exempel på hur viktigt det är att rå sig själv när det gäller baslivsmedel, hälsa och säkerhetsmarginaler." I sin artikel tog han också upp de områden där CJD förekommer med större utbredning, såsom i Slovakien, där också scrapie är mer frekvent (ref 10). I Sverige fick Kochs varningar inte något större gehör, men i grannlandet Norge utgjorde hans debattinlägg viktiga partsinlagor i den norska EU-debatten. Erik Nordenfeldt, chef för SMI, smittskyddsinstitutet i Solna, var så sent som två dagar före det svenska importstoppet inte lika noggrann med säkerhetsmarginalema. Han menade att den kunskap om överföringen man hade räckte för att tillåta nötkött från England att ätas i Sverige. Detta motiverades med att man inte kunnat konstatera att prionen fanns närvarande i kött fritt från nervvävnad. Detta negativa resultat hade man fått genom att muskelvävnad från sjuka djur inte gett upphov till sjukdom när det injicerats i mindre däggdjur. Min kommentar: Ett sådant experiment är otillräckligt då latenstiden är mycket lång och dessutom att graden av risk sannolikt är olika för olika arter. Virologen Erik Lycke hade en utförlig debattartikel i Svenska Dagbladet, där forskningen om prionerna belystes. Men slutsatsen blir att han konstaterar att risken för överföring av BSE från ko till människa är negligerbar (ref 11). Att som ansvariga forskare inte hävda de kraftfullaste säkerhetsmarginaler borde vara oansvarigt, speciellt som kunskapen fortfarande är mycket bristfällig. Dessutom är ju det ingen i Sverige som skulle drabbas om den brittiska köttimporten upphörde, mer än dem som har direkta ekonomiska intressen i den. Livsmedelsverkets Håkan Stensson gjorde i ett reportage utfört av TV4:s Kalla Fakta uttalandet att "Vi litar på Storbritanniens regler". En vecka senare fick han motivera det svenska importstoppet. Det är uppenbart att det sena svenska ställningstagandet orsakades av en kraftfull opinion i övriga EU-länder. Till detta bidrog forskarrapporten från England att ett tiotal människor, företrädesvis ungdomar, hade drabbats av CJD, vilket fick opinionen att vakna. Hela situationen att en mycket allvarlig sjukdom som drabbat boskap, och vars överföring till människor vi vet relativt lite om, belyser mycket starkt hur utomordentligt dåligt förberedda vi är för att tackla nya fenomen. För svenskt vidkommande kan många orsaker ges som samspelet till den brådstörtade vändningen i ärendet. I Sverige lever forskarna ett skyddat liv utan ordentlig demokratisk kontroll. Forskningsvärlden hyllar också consensusprincipen och den som har en annan åsikt riskerar att göra sig obekväm hos sina överordnade. Dessutom är det uppenbara svårigheter att publicera sig. Massmedier med genomslagskraft saknar i regel journalister som kan dra egna slutsatser i vetenskapliga frågor. I de fall man ändå rapporterar, lutar man sig mot de etablerade forskarnamnen. För TV:s del kan man också tillskriva tystnaden att de saknar erforderlig kompetens. För de två stora dominerande dagstidningarna gäller att deras medicinredaktioner enbart rapporterar det som är "ekonomiskt" lönsamt, dvs vad stora läkemedelsfirmor, jordbruksindustrin etc tycker är lämpligt. När det gäller myndigheter är det ett liknande förhållande som gäller - dvs att lobbyverksamheten gentemot myndigheten avgörs av ekonomiska intressen - där de penningstarka intressenterna har förtur. Att sedan politikerna, med högst bristfällig kunskap, skall kunna hävda sig mot dessa hierarkier är närmast en utopi, speciellt som majoriteten av dessa avhänt sig självbestämmanderätten till förmån för ett EU, där ekonomiska intressen har långt större prioritet än hälsan för det stora folkflertalet. Sammanfattningsvis kan sägas, att det saknas demokratisk kontroll över biologisk och medicinsk forskning. Den kontrolleras av stora penningintressen. I fallet med de hundratals ton brittiskt nötkött som förtärts i Sverige sedan medlemskapet i EU, kan vi nu bara hoppas att prionen smittar mycket dåligt från ko till människa. Referenser: 1) Pattison I.H. & Jones K.M: The possible nature of the transmissible agent of Scrapie. Vet. Rec. 1967: 80: 2-9. 2) Gajdusek D.C. et al. Experimental Transmission of a Kuru-like Syndrome to Chimpanzees. Nature, 1966: 209: 794-796. 3) Gibbs C.J. & Gajdusek D.C: Biology of Kuru and Creutzfeldt-Jakob disease in Slow Virus Diseases. Williams & Wilkins Co, Baltimore, USA, 1974 (sid. 39-48). 4) Creamer J, Bingham B, et al: Biohazard, the silent threat from biomedical research and the ereation of Aids. NAVS, London, 1987. 5) Prusiner S.B: Molecular biology of Prion diseases. Science, 1991: 252: 1515-22. 6) Kalaidjiew A. & Segal J: Die Struktur biologisch aktiver Eiweisse. Humboldt-Universität, Berlin, 1966. 7) Segal J. et al: Die Entstehung des Lebens aus bio-physikalischer Sicht. Gustav Fischer Verlag, Jena, Tyskland 1983. 8) Dealler S. & Lacey R. W: BSE and man. Lancet, 1991: 337: 173. 9) Smith F: Letter. Lancet, 1991: 337: 173. 10) Koch M. G: Dödsvirus i kött? DN 11/6 1990, sid. A4. 11) Lycke E: Sjuka kannibaler och galna kor. SvD 1992-03-26. |