AIDS-sjuk       - som blev HIV-negativ av Bengt Larsson När Sven (fingerat namn, eftersom HIV fortfarande kan medföra stigmatisering) arbetade i Afrika smittades han av HIV. Efter att ha använt bl a örtmedicin, är det inte möjligt att finna viruset i hans blod enligt de tester som utföres på svenska sjukhus. Sven är gift och har tre barn. Anledningen till att han låter sig intervjuas är att han vill dela med sig av sina erfarenheter till andra som smittats av HIV.   - Jag vet att det finns en hel del personer som är desperata och känner sig mycket ensamma. Dessa behöver en hel del uppmuntran från en person som jag. Jag har kommit till insikt om att den som är lämpligast att ge råd till aids-drabbade är en person som själv genomgått allt lidande. Denna person är också bäst på att lyssna. BL: Hur reagerade du när du fick reda på att du var HIV-positiv? - När jag först fick klart för mig att jag var HIV-positiv trodde jag att det var ett stort skämt och fortsatte att intala mig själv att det inte var sant. Jag frågade mig själv: varför just mig?   Det var mycket omskakande att få veta att en person som jag så småningom skulle utveckla aids och dö på grund av HIV-smittan!   Jag försökte motstå alla impulser att begå självmord. Det var också mycket svårt för mig att berätta för min fru hur allt låg till. Känslan av skuld och skam var så svår att komma över. Till slut berättade jag för henne att jag var HIV-positiv. BL: Hur reagerade hon? - Hon blev mycket bitter och skrek och skällde på mig. Hon grät också mycket och jag försökte att trösta henne. Men allt var förgäves. De första tre månaderna höll hon nästan på att bli galen. Slutligen så lugnade hon ner sig och visade stor förståelse. Vad som är intressant är att min fru, enligt HIV-tester som utförts vid infektionsklinik, aldrig smittats av viruset. BL: Hur länge visade testerna att du var HIV-positiv? - I ungefär tio år. BL: Hur har du klarat dig så länge? - Det var mycket svårt i början för jag visste ingenting om sjukdomen.   Numera har jag lärt mig en hel del och lever utan några problem. Jag anser att jag är i samma sits som de som har diabetes och tar insulin varje dag. I början trodde jag att man inom sjukvården visste en del om behandlingen av min sjukdom. Det visade sig att jag hade fel, för den enda medicin de gav mig var AZT.   Denna fungerade mycket bra de första 3-6 månaderna, för mitt CD4-värde ökade och jag gick upp i vikt. Sedan förändrades situationen och vikten rasade. Jag tappade aptiten och muskelmassan minskade. Mina naglar blev svarta och det gjorde ont i hela kroppen. Jag var så svag att jag inte kunde gå uppför trappan. Sedan hade jag svamp i munnen och i blodet och var mycket sjuk. Detta gjorde att jag blev mycket rädd, för jag ville inte dö!   Alla säger att det inte finns någon medicin som hjälper. Det är förvånansvärt att svenska läkare gör så lite för HIV/aids-patienter. Läkarna känner inte till någonting om dietens betydelse och värdet av kosttillskott för att vidmakthålla immunförsvarets funktion. De har inga råd att ge på detta område som är så viktigt för att HIV/aids-patienterna skall kunna kämpa vidare. BL: Du ser ju fantastiskt frisk ut!? - Ja, jag skulle ju egentligen vara död för länge sedan. Tack vare bekanta kom jag i kontakt med AS-Group (AIDS-Support Group) i Växjö, som gav mig råd om hur jag skulle behandla mig själv. De berättade om näringstillskott och om dietens betydelse samt om örtmedicin, som jag beställde från Amerika. De 25-30 kg som jag minskat i vikt, vilket gjorde att kläderna blev för stora för mig, tog jag snabbt igen och min hälsa återställdes. BL: Är du HIV-negativ nu? - Ja, jag har papper från min läkare som säger att de inte längre kan upptäcka något virus i mitt blod. Min läkare kommer jag bra överens med och han vet att jag inte använder AZT. Han vet också att jag tar andra preparat och uppmuntrar mig att fortsätta med detta eftersom han sett resultatet. Jag går och testar mig var tredje månad. Uppriktigt sagt så bekymrar jag mig inte för testresultatet längre. Inom mig känner jag stor glädje, för jag vet att jag fått min hälsa tillbaka. BL: Vilket råd vill du ge till alla de som har HIV/aids? - Sjukdomen aids kan inte behandlas med endast en särskild medicin. Man måste använda ett heltäckande program som innefattar örter, sjukhusmediciner, diet och näringstillskott samt att man undviker att belasta kroppen med gifter.   Viruset ger upphov till ett antal symtom, som behöver olika behandlingsmetoder. Själv har jag använt receptbelagda mediciner tillsammans med örter för att bota mig själv när jag hade lunginflammation orsakad av PCP (Pneumocystis Carinii-Pneumonia).   Även om viruset i blodet försvinner, så finns det kvar i lymfkörtlarna. Det jag håller på med just nu är att förstärka immunförsvaret med immunstimulerande örter. Jag tror att immunförsvaret så småningom själv tar hand om de virus som finns kvar i lymfkörtlarna. Det är bara en tidsfråga. När detta har skett så kommer viruset inte längre att finnas kvar i min kropp. BL: Har du haft kontakt med någon annan stödgrupp förutom AS-Group? - Menar du Noaks Ark/Röda Korset? BL: Ja, till exempel. - Noaks Ark får mig att må illa. Det enda de tragglar om och om igen är att vara smittad med HIV är en dödsdom och att det inte finns något att göra. Det är helt fel. Se på mig! Får de inte bidrag från läkemedelsföretagen som tillverkar AZT? Nej, jag råder alla som har HIV/aids att ta kontakt med AS-Group. De tar reda på allt som händer inom behandlingen av HIV-aids. Efter det att jag själv gått igenom allt elände som HIV orsakat mig, så är jag övertygad om att sk alternativ medicin fungerar alldeles utmärkt, om man noggrant följer alla instruktioner. Har man bara målmedvetenhet och uthållighet så går det att lyckas precis som jag har gjort. Redaktionell kommentar Inom behandlingen av HIV skulle man lite grovt kunna säga att det uppstått två skolor.   Den ena som utgår från det molekylärbiologiska synsättet och den andra där hela patienten tas med i beaktande. I den första modellen som utgår från viruset med dess gener och dess livscykel har miljarder investerats i forskningspengar och som totalt dominerat i de stora medierna.   Det medel som först blev godkänt, AZT, uppnådde bra resultat på viruset in vitro - i provrörsförsök. När sedan läkemedelsföretaget Wellcome fick ensamrätt på AZT, försökte man blockera andra alternativ. När dessutom framgångama hos patienterna uteblev, framför allt pga de mycket kraftiga biverkningarna, var framtidsutsikterna för de HIV-positiva små.   Emellertid har de senaste åren utvecklats ett antal proteashämmare, vilka också utgår från ett molekylärbiologiskt synsätt. Dessa reducerar kraftfullt antalet fria virus i blodet och det råder en optimism. Däremot är mycket litet känt om biverkningar. Dessutom har medlen den nackdelen - sett ur patientens synvinkel - att de är mycket dyra och kan därför bara vara tillgängliga för patienter i den rika delen av världen.   I den andra skolan, den som utgår från patienten, har i samarbete med terapeuter utvecklats många terapier - en del har haft stor framgång. Exempelvis kunde det kinesiska teamet under ledning av Lu Weibo visa på såväl kliniska framgångar, som att ett antal patienter blev HIV-negativa vid försök med traditionell kinesisk örtmedicin i Tanzania.   Den traditionella örtmedicinaren Nana Kofi Drobo från Ghana fick rykte om sig att ha flerfaldiga framgångar vid behandling av HIV-positiva. Tyvärr har deras försök ignorerats i väst - i fallet med Kofi Drobo slutade det till och med i att han mördades.   I USA har dock bildats nätverk mellan patientgrupper och terapeuter där utbytet av information utvecklats mot allt bättre kombinationsterapier. Dessa har tjänat som utgångspunkt för arbetet inom den sk Växjö-gruppen.   I fallet med Sven har han genomgått en kur baserad på bla malört, kryddnejlika och svart valnöt. Denna har sedan ytterligare kompletterats med diet och med intag av extrakt av olivblad, vilket innehåller naturliga proteashämmare.   I nuläget torde den senare modellen ha två avgjorda fördelar före den molekylärbiologiska. Den har färre biverkningar och dessa är i så fall kända, då medlen har en lång tradition. Den är också väsentligt mycket billigare och skulle vara överkomlig också under tredje världens villkor.   För den som vill ha omedelbar kontakt med Växjögruppen, kontakta artikelförfattaren brevledes. I kommande nummer följer utförligare presentation av kombinationsterapier.