|
HIV-medicin Vid Växjö Högskolas aids-konferens den 23 november 1996 presenterade professor Charles Ssali, Kampala, Uganda, det arbete som han utfört på sina mer än 14.000 patienter i Uganda. Dessa tar nu de av Ssali utvecklade tabletterna som sammantaget innehåller mer än 60 olika ingredienser. Hälften av dessa är för nutrionisten välbekanta vitaminer, mineraler och aminosyror. Den andra halvan utgöres av olika örter vilka tidigare använts mycket inom traditionell medicin och vars biverkningar, om det nu finns några alls, är välkända för dem som besitter kunskapen. Ssalis resultat är imponerande och han redogör här själv för sin medicin i följande artikel. i behandlingen av aids av Charles Ssali SAMMANFATTNING: Under en tvåårsperiod utvaldes 1.366 HIV-positiva patienter, som hamnade under WHOs klassificeringsgrupp 3. Dessa fick en klinisk bedömning och en blodanalys före behandlingen som pågick i tre år. De opportunistiska infektionerna behandlades separat med respektive medel. RESULTAT: Kliniskt noterades en förbättring hos 72% av deltagarna, där Karnofskys modell användes. 59% visade en hematologisk förbättring, vilken mättes med CD4-räkning. Den förbättrade immunstatusen resulterade i en signifikant nedgång av opportunistiska infektioner hos 73%. De som hade återupptagit sina tidigare arbeten uppgick till 56,5% efter två års behandling. Dessa sammanföll med dem som hade en stadigt ökande CD4-titer. SLUTSATS: Antioxidanter och mikronäringsänmen är signifikant välgörande vid behandlingen av HIV/aids. Det är nu mer an femton år sedan HIV uppträdde i världen. Hela tiden sedan viruset identifierades som orsaken till aids, har det panikslagna vetenskapliga samfundet i varje enskilt land i västvärlden försökt övertyga sina respektive regeringar om att stödja en beslutsam forskningsinsats i akt och mening att finna en snabb lösning på problemet. De rika nationerna, såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, har satsat miljarder på en global forskningsansträngning, i budgethänseende endast jämförbar med kapplöpningen på rymdområdet. Denna enorma budget, som överskuggade tredje världens resurser, fick oss andra att lugnt avvakta och hoppas på att dessa pengar snart skulle ge oss ett positivt svar. Återbäringen på denna investering har emellertid världen över varit mycket knapp och avskräckande. Till dags dato har vi hört många påståenden om medicinska genombrott från olika håll, men olyckligtvis har inget av dessa kunnat omsättas i praktisk handling så att känslan av hopplöshet världen över kunnat avlägsnas. 1988, för exakt åtta år sedan, kom jag till slutsatsen att lösningen på världsaidsepidemin inte skulle ske enkelt och att var och en utrustad med någon vetenskaplig utbildning borde ta del i den gemensamma ansträngning som slutligen skulle kunna ge resultat. Då måste också jag själv ta itu med problematiken. Jag ställde upp en arbetshypotes, vilken innebar att HIV utnyttjar en svaghet i kroppen, som, om den inte uppträder, gör att individen inte heller utvecklar aids, trots att hon bär på viruset. Jag utvecklade den teorin eftersom jag observerat att herpesviruset endast åstadkommer utslag efter det att en bärare haft någon annan sjukdom som malaria eller någon annan febersjukdom. Jag postulerade att eftersom HIV tillhör samma klass av retrovirus som herpes simplex, då borde de också bete sig likartat. De båda manifesterar sig vid de speciella tillfällen då immunsystemet har blivit så försvagat av någon annan faktor att det inte längre är i stånd att hålla virusen undertryckta. Av detta följer att om man kan förstärka individens immunstatus till det normala, då skulle aids, i analogi med herpes, inte kunna utvecklas. Detta torde vara orsaken till varför HIV har en så utdragen latenstid väntande på en möjlighet. Alternativt, om man kan motverka eller avlägsna de faktorer som medverkar till att reducera immunsystemet, då skulle inte heller aids eller herpes uppstå som ett problem. Kroppen måste ges en adekvat mineraltillförsel för att upprätthålla en balans mellan det inre och yttre trycket på kroppscellema, dvs uppnå en dynamisk jämvikt. Denna status måste upprätthållas för en normal cellfunktion och för en fortsatt ungdomlig hälsa. Vitaminer behövs för varje biokemisk aktivitet hos kroppen. Vitaminer kan inte fungera om inte mineraler finns tillhanda. I själva verket så behöver alla näringsämnen såsom vitaminer, proteiner, enzymer, aminosyror, kolhydrater, fetter, socker, oljor etc, ett tillskott av mineraler, eftersom alla kroppens processer är beroende av mineralernas verkan. Kelerade spårämnesmineraler är viktigare som tillskott än vitaminer. Vitaminer kan oftast syntetiseras av levande organismer, mineraler kan det inte. Mineralerna har en katalytisk uppgift att göra enzymerna funktionsdugliga. Kelerade mineraler i förening med enzymer utgör en avgiftningskomponent som neutraliserar de sura biprodukterna från cellmetabolismen, liksom andra giftiga biprodukter innan de utsöndras. Alla komponenter arbetar tillsammans som en kollektiv helhet. En brist på ett mineral kan inhibera hela aktionskedjor i den metaboliska cykeln och på så vis helt eller delvis omintetgöra verkan av andra näringsämnen. När viruset infekterar oss ger det upphov till fria radikaler, vilka förändrar funktionerna hos cellstrukturerna, som till exempel hos mitokondrierna, vilka är ansvariga för energimetabolismen. Fria radikaler är de reaktiva syreintermediärer, som orsakar de skador som vi observerar vid aids och vilka huvudsakligen befinner sig vid membranen och vid kärnmitokondrierna. Aids är en sjukdom hos den nya tidens människa, utsatt för laster och miljöförstöring. För den nuvarande generationen är HIV det oundvikliga resultatet för dem som vaneröker och är promiskuösa, som dricker med övermåtta och missbrukar droger, vilket allt bidrar till en extra belastning på immunsystemet. De okontrollerade sexuella mönstren har lett till att viruset och andra könssjukdomar utplånat hela familjer och hotar hela vår generations existens. Jag vill meddela er, att 1989 blev Ugandas president Yoweri Museveni informerad om min forskning över HIV i London. När han underrättades av Londonambassadören professor Georg Kirya, om den framgång som jag uppnått som ensam privat forskare, faxade han en inbjudan till mig att återvända till Uganda och fortsätta min forskning. Jag avslutade därför mitt arbete i England, där jag hade verkat sedan 1984, och kom hem 1992 i augusti. Jag öppnade då Mariandina-kliniken som min forskningsbas. Det som följer nu är den första rapporten om vad som åstadkommits fram till nu. Jag föreslog att efter en viral infektion som HIV, är det tvunget att tillfredsställa det ökade behovet av askorbinsyra (C-vitamin) och andra antioxidanter, vilka immunsystemet kräver för att slå mot infektionen. Frånvaron av en kontinuerlig tillförsel av dessa näringsämnen resulterar i ett syndrom snarlikt det vid skörbjugg men som i detta fall har fått beteckningen aids. För att korrigera förhållandet är det inte tillräckligt med att tillföra 100-200 mg askorbinsyra med maten som ett kosttillskott. Man måste se till att megadoser tillförs, vilka har en farmaceutisk/terapeutisk verkan på organismen. Megadoser har använts vid många försök för att kontrollera vanliga förkylningar men också för att behandla sent gångna stadier av cancer. Fria radikaler består av oparade elektroner, vilka har förmågan att dra till sig elektroner från andra molekyler, vilket slutligen resulterar i skador på viktiga cellstrukturer. För att undvika detta problem, har kroppen utrustat sig själv med ett antal fria radikal-härnmare, till exempel superoxidas, dismutas, katalas, glutation, peroxidas, carotinoid, askorbinsyra etc. Dessa antioxidanter blockerar reaktionskedjorna från de fria radikalerna. Ifall de försvinner kan det leda till celldöd i stor skala. Mariandina innehåller antioxidanter och mikronäringsämnen, kombinerat med acetylsalicylsyra i en speciell blandning för att uppnå verkan med optimal effekt. Denna blandning hade alltså kapacitet att reparera de cellskador som HIV åstadkommit, återställa en riktig näringsbalans, ta bort den nedsmutsning som miljön belastat kroppen med och sedan reparera själva immunsystemet. Totalresultatet av denna komplexa tankemöda finns forrnulerat i Mariandina-pillret - i den prototyp som blev registrerad med Patent 2224649 i maj 1988. Mariandinapillret skulle visa sig fungera bättre än väntat. Eftersom Mariandina inte innehöll några giftiga droger och ingredienserna redan fanns i bruk, behövde jag inte tveka, utan jag kunde ge det till den som frivilligt ville testa verkan. Min första patient var en ung kvinna som hade utvecklat aids under vistelse i Storbritannien. Efter det att alla ansträngningar att förbättra hennes allmäntillstånd på ett sjukhus i London hade misslyckats, hade hon flugits hem till Karnpala för att dö i hemlandet. Jag råkade känna hennes bror, vilken jag informerade om det nya oprövade medlet, som jag hade utvecklat. Vi var överens om att vi skulle försöka. Jag fann att patienten var kraftigt avmagrad, led av demens/sinnesförvirring, diaréer, aptitlöshet och oral candidiasis. Hon låg till sängs och släktingarna väntade bara att hon skulle dö. Vi inledde medicineringen i maj 1988 och hon fick den i sex veckor. Candidainfektionen och diaréen försvann. Hennes mentala status förbättrades tillsammans med aptiten. Patienten gick upp i vikt och kunde ta sig upp ur sängen och utföra hushållsarbete. Den sista undersökningen jag gjorde var i oktober 1989, då hon inte hade några anmärkningar att komma med angående sin hälsostatus. Blodbilden visade en mycket signifikativ förbättring. Hennes totala antal VB (vita blodkroppar) hade stigit från initialt 1800 celler per ccmm till 3600. Hennes sänka hade sjunkit från 105 mm/tim till 40 mm/tim. Hemogiobinvärdena hade stigit från 6,5g% till 11g%. Hennes hud, som ursprungligen var täckt av utslag, var nu normal. Menstruationerna, vilka hade upphört, var nu tillbaka. Hennes mentala status var normal. Hon hade promenerat över åtta kilometer ensam för att träffa mig i Kainpala. Efter detta möte arbetade jag utomlands och förlorade därmed kontakten med min mest värderade patient. Nästa steg var att undersöka Mariandina på ett antal patienter i en dubbel-blind studie. Jag sökte efter frivilliga för att utföra en placebo-kontrollerad blind-studie. De 20 personer som utsågs var HIV-positiva, kontrollerade med Western-blot, och i kliniska fasen tre, enligt WHOs kriterier. Alla patienterna i detta program erhöll alla kända medikamenter mot opportunistiska infektioner som de fick under observationstiden. Många av dem led vid försökets inledning av en markant viktförlust, återkommande feber, hosta och diaréer. De var mestadels sängliggande, med kiriterierna mellan 50-70 enligt Karnofsky (tab. 4). Försöket utfördes under en period av 29 veckor innan koden bröts. Analysen avslöjade snabbt att de 10 som behandlats med Mariandina hade svarat upp bra jämfört med placebogruppen. Sex av de som fick Mariandina hade förbättrats avsevärt och fortsatte med det under de 44 månader jag följde dem. Den längsta överlevnaden i placebogruppen var 8 månader. Det är nu 7 år sedan de behandlades för aids under en treårsperiod. 4 av dem är i dag fortfarande friska. Patienter kom från Kampala och närliggande områden. Under en tvåårsperiod behandlades 1.366 patienter vid Mariandinas Aidsforsknings Center i Kampala. Efter uppgivande av namn, ålder, vikt, kön och sjukdomshistoria genomgick de en klinisk undersökning. Varje patient tilldelades ett formulär på vilket undersökningsresultat och medicinering registrerades. Blodundersökningen inkluderade hemoglobinhalt, sänkareaktion, immunologisk test, CD4-räkning. Elisa-HIV-tester användes. Patienterna gjorde ett besök per månad. Försöket kompletterades med röntgen för att utesluta lungtuberkulos. Avföringsodling utfördes vid diaréer. Av totalantalet var 689 män och 677 kvinnor. Alla patienter som hade diagnostiserats som HIV-positiva genom Elisa eller Western-Blot, sattes På Mariandina A-tabletter. Varje tablett väger 1500 mg och en patient ordineras 4500 mg tre gånger dagligen. All medicinering skulle ske efter måltider eller tas tillsammans med mjölk. När kräkningar var ett symtom, användes metoclopramide som profylaktika en timma före medicinering. Patienterna uppmanades att äta bönor, fisk, grönsaker och frukt på nivåer som översteg deras normala diet. 1.366 patienter behandlades för aids genom att de fick Mariandina A under en tidrymd som varierade från sex till 24 månader. Det kliniska resultatet erhölls genom att använda Karnofskys kriterier. Detta redovisas i tabell 1. Resultaten grupperades enligt följande: a) Förbättring Karnofskypoängen ökade med mer än 20. CD4-titern ökade med över 50/ccmm. Hb steg med över 1,0g% och sänkan minskade med mer än 20 mm/timme (Westergren). b) Stabilt tillstånd - om Karnofskypoängen ökade med mindre än 20 poäng, CD4 steg med mindre än 50/ccmm, Hb steg med mindre än 1,0g% och sänkan minskade med mindre 20 mm/timme. De förblev kliniskt lika men med svagare symptom. c) Försämring - ifall de noterade en nedgång i ovanstående värden eller om de avled. Antalet som avled uppgick till 124. d) Patienter som lämnade studien Patienter som inte besökte kliniken under sex konsekutiva månader. Några som återfanns senare sade att de hade lämnat studien eftersom de trodde sig vara fria från HIV-infektionen och inga symtom visade sig. När de 366 fallen, som hade visat en markant ökning i sina CD4-räkningar över en 24 månadersperiod, analyserades, visade det sig att samtliga hade en initial minskning. Nedgången varierade mellan 100-200/ccmm under de första tre månaderna och följdes sedan av en platåfas under cirka två månader innan en uppgång noterades. Detta fenomen tillskrevs möjligheten att infekterade celler förstörs under inledningen innan det uppstod en signifikativ ökning av antalet friska CD4-celler under den följande perioden. Mariandina A tros ha den egenskapen att den kan utlösa en celldöd hos infekterade CD4-celler via den cytotoxiska och antivirala aktiviteten hos CD8-cellerna, vilka ökade i antal under denna tid. Analysen av dessa 366 patienter finns sammanfattad i tabell 2. Vi fastslog att den allvarliga viktförlusten, vilket är liktydigt med slim disease-syndromet och som är i majoritet bland våra patienter, påskyndades av diaréer, aptitlöshet och candida i matsmältningskanalen. Tolv av våra fall hade diabetes rnellitus som en del av deras aidsrelaterade sjukdomar, vilket förorsakade specifik medicinering. I alla dessa fall minskade gradvis symtomen och tecknen på diabetes enbart genom att de gavs Mariandina. En behandling som varade mellan fyra till åtta månader var tillräckligt för att de skulle kunna undvara sina diabetesmediciner. Den fortsatta uppföljningen av dessa patienter har visat att de inte ens efter två år har haft något återfall i diabetes. De som avled uppgick till 124 av totalt 1.366 patienter, som fick behandling under tiden augusti 1992 till augusti 1994 (tab. 3). Kaposis sarkom var den vanligaste dödsorsaken och misstänktes också i några av de övriga fallen. Tumörer observerades vanligtvis kliniskt på huden, på halsen, benen och armarna. Inre blödningar från tarmkanalen var vanligtvis letala inom ett antal dagar. De misstänktes härröra från Kaposis sarkom-tumörer på matsmältningsorganen. Studien visar att det fanns en signifikant förbättring i majoriteten av fallen, såväl kliniskt som i blodbilden bland de som fullföljde två års behandling. Prognosen förbättrades med tiden eftersom 83% av dödsfallen inföll under de första sex månaderna av studien. 13% under de följande sex månadema, medan bara 4% inträffade under det andra året. Det fanns emellertid de som misslyckades med att förbättra sina CD4-värden trots medicinering. Hos dessa upptäcktes det senare att de led av Kaposis sarkom som inte hade blivit kliniskt fastställt, då det var antingen beläget i lungorna eller gastrointestinalt. En del av dessa fall hade också CD4-värden så låga som noll. De med en CD4/CD8 kvot mindre än ett och som var bestående trots intensiv behandling under flera månader innebar en dålig prognos. Mariandinabehandlingen består av en arsenal speciellt utvalda naturliga antioxidanter och mikronäringsämnen. Dessa är så sammansatta att de både förser aidspatienten med näringsmässiga och farmakologiska fördelar. Mariandina förser kroppen med de verktyg den behöver för att reparera skadad vävnad och stärka immunsystemet, vilket i sin tur bekämpar både virala och bakteriella patogener. De skadade cellerna vid aids karaktäriseras av att de har en nesatt cellmetabolism och ett accelererat åldrande. De angripna cellerna har i allmänhet en nedsatt förmåga att göra sig av med nedbrytningsprodukter genom att de har skadat sådana enzymer som exempelvis glutationperoxid, katalas och superoxid dismutas. På detta kan följa cellskador, skador på kärnmembranet och på det endoplasmatiska nätverket. Ökningen av fria radikaler orsakar inhibering av de glykolytiska metabolismkedjorna i mitokondrierna och en förlust av elektrontransportkedjor i vävnaderna. Jag tror att när man behandlar aids eller skörbjugg, är användandet av antioxidanter och mikronäringsämnen väsentligt för att ta bort fria radikaler, vilket behövs i båda sjukdomarna. Båda har ett liknande kliniskt förlopp. Det är viktigt att notera att inte bara symtomen är noterbart lika i de två sjukdomarna, utan också det faktum att diet och stress spelar viktiga roller. En källa till antioxidanter och andra mikronäringsärnnen är primärt en väl avvägd diet och sekundärt kosttillskott som Mariandinapillret. Mänskligheten förlorade mycket när den ursprungliga dieten hos den primitiva människan ersattes med överkokt mat, när vi åt kakor i stället för frukt och grönsaker, drack alkohol och tillsatte konserveringsmedel i våra livsmedel, introducerade droger och rök in i våra kroppar. Vi måste vända oss bort från dessa nya livsstilar. Vi kan inte besegra viruset, speciellt inte om vi sitter och väntar på utlänningar som skall bringa oss ett mirakelmedel, som vi inte ens skulle ha råd med. Av det totala antalet patienter, som nu uppgår till 10.000 (december 1995) som har behandlats sedan Mariandina kliniken öppnades 1992, har mer än 75% visat upp en mycket snabb klinisk förbättring och många har återvänt till sina arbetsplatser för att fortsätta tjäna sitt uppehälle. Jag kan inte påstå att de nu är fria från HIV-infektionen men de är tacksamma för sin förbättrade livskvalitet, därför att många av dem var på randen till graven när de anlände. Många människor frågar mig om jag botar aids. Mitt svar på den frågan är att jag inte kunnat påstå det ännu. Fram tills nu har vi inte de faciliteter som gör det möjligt för oss att avgöra om viruset finns kvar eller inte i deras kroppar. I alla fall har vi beställt PCR-testmetoder för vårt laboratorium och därefter skall vi kunna ha möjlighet att besvara den frågan. Några av våra patienter går också på egen hand till andra för att testa sin HIV-status. Vår rådgivare informerar emellertid patienterna om att HIV-testerna mäter enbart antikroppar och inte viruset självt. Antikroppar kan finnas kvar 18-24 månader efter att viruset försvunnit från den testade. Det vore därför för tidigt att förvänta sig en fullständig bot vid denna tidpunkt. Å andra sidan, i den strikta meningen av ordet bot, så kan ingen påstå att man botat någon sjukdom. Detta inkluderar sjukdomar som tbc, malaria, herpes zoster och herpes simplex, vars orsakande mikroorganism livslångt blir kvar i kroppen och återigen kan manifestera sig den dag immunstatusen hos personen ifråga blir försvagad. Jag är av den åsikten att genom att använda Mariandina-behandlingen kan vi reducera HIV till samma nivå som herpes simplex, TBC och malaria. Om en individ sedan upprätthåller en sund livsstil som utesluter alkohol och drogmissbruk, rökning och undernäring, kan denne fortsätta sitt liv utan att utveckla aids. Jag är övertygad om att skräcken för aids snart kommer att tillhöra historien och att de som är HIV-infekterade kan få adekvat behandling från vilken klinik som helst, precis som det är nu med tyfus och malaria. Vi har redan nu kunskap om hur vi kan neutralisera viruset, men vi saknar de finansiella resurserna för att upprätta ett program så att vi kan befria det här landet och resten av världen från den här epidemin. Tabell 1. Klinisk utvärdering av 1.366 patienter behandlade under 24 månader
Tabell 2. Hematologisk utvärdering av 366 utvalda patienter, då dessa fullföljde en tvåårig behandling
Tabell 3. Dödsorsak i de 124 fallen
Figur 4. Karnofskys kliniska poängsättning:
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||