|
svensk medicin - måste brytas (Artikeln är en fortsättning från nr 3, 1996) av Ingemar Ljungqvist Den första kontakten på socialstyrelsen blir Lena Ånmark, som först hänvisar till den privata läkemedelsindustrin. Lena Ånmark föreslår också den politiska vägen, dvs att vända sig till dåvarande sjukvårdsministern Bo Könberg. Könberg hade redan fått material om Enby och i sin tur översänt detta till socialdepartement och socialstyrelse för vidare handläggning. Den politiska vägen är förvisso viktig men den kräver en långsiktig strategi om en förändring skall komma till stånd, och i fallet med HIV är exempelvis detta inte till någon tröst för patienterna, dö de hinner dö långt före en förändring i institutionema kommer till stånd. Det tredje alternativet som Ånmark ger som hänvisning är läkemedelsverket. På läkemedelsverket i Uppsala svarar generaldirektören Kjell Strandberg: - Ansvaret för framstegen vilar på oss alla. Repliken från vår sida blir, att det är ju bra och vi tar vårt ansvar genom att ringa dig, men vem har det högsta ansvaret? Strandberg svarar då att läkemedelsverkets främsta uppgift är att se till att nya läkemedel skall ha genomgått vetenskaplig prövning, dvs stora noggrannt upplagda kontrollprogram med ett stort deltagande av patienter måste ha utförts innan en ny medicin eller metod kan bli accepterad. Återigen återstår för svenskt vidkommande enbart de stora läkemededelsföretagen, för de är de enda som har dessa resurser. Strandberg säger: - Läkemedelsverket har inga pengar för att utföra sådana program åt fristående forskare. Då får man söka forskningsanslag. Jag blir hänvisad till en av de som tidigare var högst i forskningshierarkin, sekreteraren i medicinska forskningsrådet Tore Scherstén i Göteborg. Scherstén känner väl till Erik Enby men har trots detta inte tagit egna initiativ och besökt Enby och fått mikroskoperingstekniken demonstrerad. Scherstén svarar ändå mycket uppriktigt på frågan om vilken myndighet som har ansvaret för att ta vara på framstegen inom svensk forskning: - Det finns ingen sådan myndighet. Återstår att söka forskningspengar hos fristående etablerade organisationer som Cancerfonden. Två ansökningar dit från vår sida väger nästan ett kilogram, men vad hjälper det även om man till äventyrs får forskningspengar - ingen myndighet har direktiv att ta tillvara gjorda framsteg och företagen är enbart intresserade om de är kommersiellt gångbara. Dessutom var också Cancerfonden kallsinnig. Åter till Socialstyrelsen och dess överdirektör Olof Edhag. På min fråga om vem som tar tillvara framstegen blir det en lång paus. Edhag säger sedan att detta är en brist inom institutionerna. Utav egen erfarenhet vet han att det är svårt att nå ut med nyheter, även om detta skulle innebära ett stort plus för patienterna. Vad spelar då medicinalråden för roll? Enligt tillämpad lagstiftning skall de enbart se till att regelsystemet följs och erkända metoder tillämpas. När Erik Enby blev anmäld till ansvarsnämnden av en patient som inte ens tog ordinerad medicin, blev det ändå hot om rättsligt förfarande från Ulf Eveland, därför att Erik Enby väljer att som svar visa upp brev från patienter där hans behandling haft en remarkabelt positiv effekt. Men Eveland vill inte veta vad som gått bra i de andra fallen, utan vad som blev fel i det fallet som blev anmält. Enby kontrar med ytterligare positiva patientsvar och att detta är mitt svar på att min medicinering i många fall gett "fullträffar" i rena behandlingsframgångar. Men Eveland som måste följa lagen vidhåller sitt ställningstagande och kräver svar. Däremot så är Eveland som tjänsteman inte lika snabb att själv svara när Monica Bryant, representant för altemativmedicinen, skriver från England och vill ha de offentliga handlingarna i ärendet. Hon får också påminna Eveland om att få sig tillsänt materialet, men då för att bedöma om Enby är värd att nomineras till The Right Livelihood Award - det lilla Nobelpriset. Så här nio år senare kommer inte Ulf Eveland ihåg hur han agerade gentemot Bryant, men Enby har alltsedan dess en stående nominering till priset. Medicinalrådet Claes Tollin har också tagit del av Enbys arbeten. Han har bland annat studerat de videoupptagningar som gjordes av den ovan relaterade bröstcancerbehandlingen. Tollin såg också de mikroskopiska videoupptagningar som visade de rörliga mikroberna i tumörsubstansen. Tollin, som själv hade erfarenhet av vitalmikroskopering av urin, slog snabbt fast att det rörde sig om mikroorganismer, men trots detta blev det efter besöket ett negativt brev från Tollin: Enby måste i sin diagnos av patienterna avhålla sig från att använda sig av magneter. I brevet från medicinalrådet fick också Enby veta att fortsatt uppföljning av hans praktik kommer att göras i syfte att kontrollera att inte Enby går för långt. Däremot vägrade Tollin skriva under på att Enbys fynd var värda fortsatt stöd i form av forskning. Med sin strukturella uppbyggnad av olika kontrollfunktioner skulle man lite krasst kunna säga, att den läkare som enligt accepterade vetenskapliga normer i svensk tappning gör sitt värv och lyckas få drygt hälften av sina bröstcancerpatienter att leva i mer än 5 år, han står på rätt sida i den medicinska lagstiftningen. Men gör man liksom Enby nya forskningsrön och använder dessa i sin praktik och lyckas få nästan 75% av de bröstcancerpatienter som kommer i god tid till honom att leva i mer än 5 år, ja - då riskerar man att bli av med sin läkarlegitimation, därför att han misslyckades i 25% av fallen och det med en medicin som inte kunnat bli vetenskapligt prövad och rekommenderad av läkemedelsverket därför att den är för billig. Därmed lever Enbys praktik i ett gränsland mellan vad som är lagligt och olagligt. På det sjukhus där Enby också arbetar halvtid, är han tvingad att avstå från den medicinering med naturläkemedel som han använder på sin praktik. Han ser därför klart en skillnad i medicinernas effekt. Enbys dubbla erfarenhet säger honom att naturmedicinen är överlägsen den av läkemedelsverket föreskrivna. Den artikel som publicerades i 2000-Talets Vetenskap nr 2 1996: Mikroorganismer funna i blod och vävnad hos cancerpatienter av Erik Enby och Ingemar Ljungqvist, sändes ut för bedömning till en antal kolleger, vilka också sysslar med forskning på cancer och kroniska sjukdomar. Frågorna var följande: 1) Liknande fynd som rapporteras i artikeln har upprepade gånger beskrivits i den vetenskapliga litteraturen (se referenserna), men trots detta ignoreras de i den medicinska utbildningen. Vilken är din förklaring till detta? 2) Då bildkvaliteten i artikeln är bristfällig och ej ger rättvisa åt texten, är Du intresserad att göra besök hos Enby, som välkomnar Dig, för att direkt i mikroskopet betrakta de beskrivna fenomenen? 3) Vilken förklaring har Du till de beskrivna fenomenen och vilka bevis finns det för Din ståndpunkt (ange referenser)? 4) Skulle inte de i artikeln beskrivna fenomenen kunna ge en enkel logisk förklaring till varför metastaser kan uppstå, trots att tumören är bortopererad? 5) Den beskrivna forskningen har finansierats till största delen med egna medel. Den patientorienterade föreningen Cancerhjälpen har gett värdefulla bidrag. Cancerfonden har däremot varit kallsinnig till ekonomiskt stöd. Är Du tillfreds med den ordningen och vilka åtgärder tänker Du vidta för att ytterligare klarlägga sambandet mellan cancer och mikroorganismer? Professor Per-Arne Öckerman, Öckerö, som likt Enby inte erhåller några forskningsanslag när det gäller studier av vitalt blod, men då i mörkfältsmikroskop: 1) Det är en allmän regel att nyupptäckter som står i strid mot det gängse tänkandet inom vetenskapen nonchaleras. 2) Enby och jag känner varann sedan länge och vi delar varandras erfarenheter. 3) Det kan jag inte säga. Inom forskningen kan man bara specialisera sig inom ett gebit. 4) Jo, men det finns en enklare förklaring som att de sjuka cellerna kan sprida sig i organismen. 5) Jag är inte tillfreds med nuvarande ordning. Det är faktiskt skandal att nyupptäckter inte granskas. Man måste vara öppen för det nya, men också kritisk. Man borde i stället vårda dessa upptäckter ömt. Jag har själv upplevt något liknande. Så länge jag var verksam inom en institution fick jag lätt nya anslag så länge jag höll mig inom vedertagna områden. Men när jag ville studera hur vegetarisk kost påverkar kroniska sjukdomar, drogs anslagen in. Själv är jag tyvärr inte i den positionen att jag kan anslå medel till Enby. Professor Georg Klein, Stockholm, som för 1995 erhöll dryga 7 miljoner kronor av Cancerfonden för åtta olika forskningsprojekt, där han var huvudman. I flera av projekten studerade han bland annat virus och cancer: 1-4) Jag kan inte yttra mig om denna sak, eftersom jag inte sysslar med mikroorganismer och ej heller med klinisk cancerforskning. 5) Då Klein returnerade artikeln, tar vi det som intäkt för hans ytterligare ointresse av saken. Vetenskaplige sekreteraren Lars Wieslander, som är relativt nyanställd vid Cancerfonden: 1-4) Är ej expert på dessa detaljfrågor och är därför inte i den positionen att jag kan svara på dem. Jag anser det är rimligt att ha en dialog. 5) Jag kan bara beskriva hur Cancerfonden fungerar. Det finns vissa kriterier som forskarvärlden håller sig till och därmed är det ett forskaretablissemang som styr. Det finns vissa paradigmer och därför ligger forskningsfronten där den ligger. Det som är annorlunda får det svårare - men också ibland lättare. Ska ni övertyga Cancerfonden, så liera er med några forskare som ger stadga (status?) och kan övertyga prioriteringskommittéerna, annars är det svårt att få pengar - det finns ingen som kan. För att utröna hur mycket artig diplomati som ingick i Wieslanders svar och vad som var äkta vetenskaplig nyfikenhet, bad vi honom återkomma med en prenumeration på 90 kronor för vår tidskrift. Någon sådan har ännu inte dykt upp. Professor Jan Pontén, Uppsala. Jan Pontén deltog 1995 i sex av Cancerfondens projekt med anslagssumman 5,7 miljoner kronor. Han var huvudman för två projekt värda 2,4 miljoner: 1-4) På frågorna ett till fyra kan jag inte uttala mig. Det är nytt för mig. 5) Jag sitter inte längre i Cancerfonden. Jag kan inte bedöma det. Professor Jerzy Einhorn, Stockholm, tillika politiker, svarade inte alls. I sammanhanget skall sägas att Erik Enby hittills erhållit ca 10.000 kronor som resebidrag för att kunna föreläsa vid den internationella gynekologkongressen i Montreal 1994. De som stödde den forskningen var den ideella organisationen Cancerhjälpen i Stockholm. Den myndighetsutövning som görs inom medicinen i Sverige har ju som huvuduppgift att den skall vara en trygghetsgaranti för patienten. Patienterna skall med förtroende kunna vända sig till sjukvården och där veta att de får adekvat behandling och att de inte heller blir utnyttjade ekonomiskt, eftersom samhället till övervägande del står för behandlings- och medicinkostnader via skattsedeln. I det avseendet är vi helt med på att det bör finnas en kontrollapparat uppbyggd och speciellt när det gäller sjukdomar och skador där man når en mycket hög träffsäkerhet i behandlingen, dvs att patienten kan lämna vårdkliniken eller sjukhuset som en frisk individ. Annorlunda förhåller det sig med sjukdomar, där man trots stor kunskap och mycket forskning inte når fram till hälsa som i fallen med cancer och HIV-infektion. Men trots detta har man ändå låtit begreppen "beprövad erfarenhet och vetenskap" få vara vägledande för vad som tillåts och vad som förbjuds. Detta skulle fortfarande kunna gälla som ett rättesnöre för de olösta sjukdomarna, men man har också låtit de ovanstående begreppen få en mycket snäv tolkning. Med beprövad erfarenhet och vetenskap sätts ofta ett likhetstecken mellan detta och mycket stort upplagda sk dubbelblinda placebo-kontrollerade försök för att få statistiskt hållbara värden. Dessa försök är mycket kostbara och det innebär i sin tur att det fungerar som ett konkurrenshämmande medel, eftersom bara de riktigt stora läkemedelsföretagen har råd att utföra dem. Billiga vanligt förekommande naturmedel skulle inte kunna prövas enligt ovanstående, eftersom de knappast skulle kunna patenteras oavsett hur bra de är och de pengar som investerats i ett försök skulle inte kunna ge återbäring. Även mindre läkemedelsfirmor får det svårt att konkurrera, då de större konkurrenterna ofta med lobbyverksamhet försöker skärpa vetenskapskraven ytterligare. Detta har också blivit liktydigt med dagens "vetenskapliga" metod. När det gäller de olösta sjukdomarna skulle en mycket annorlunda strategi kunna prövas ut, där de stora läkemedelsföretagens makt bör ifrågasättas. l stället borde finnas samhälleliga kontrollorgan och forskare som räknar på den samhällsekonomiska nyttan av olika terapier. Patienten och patientföreningar måste ges en helt annan maktposition. Den cancersjukes kropp är, om man inte själv har ekonomiska möjligheter att söka alternativ vård, helt utlämnad till det av läkemedelsindustrin i allians med myndigheterna upprättade, dogmatiskt faststställda vetenskapsbegreppet. Parallellt med skolmedicinen växer det fram en hel flora med alternativa terapier och skolor. I många fall har dessa startats utifrån brinnande ideellt intresse och inte sällan av att man själv lämnat patientrollen och blivit frisk genom annan behandling. Den statsstyrda skolmedicinen behandlar dessa styvmoderligt, trots att det oftast är där som de stora framstegen görs. Självfallet finns det också inom dessa starka kommersiella intressen, som ofta är mer påtagligt för patienten, då verksamheten sällan finansieras över skattsedeln. Därför måste det finnas någon myndighet eller kontrollfunktion som tar tillvara de framsteg som görs och som framförallt ser på hela den medicinska verksamheten ur patientens synvinkel. Detta gäller speciellt de sjukdomar som vi behandlat ovan. Det borde vara en huvuduppgift för en myndighet, speciellt om den är finansierad med skattemedel, att kunna upplysa skattebetalarna om vart de skall vända sig för att få en maximal möjlighet att bli friska igen. Detta skulle förmodligen också vara den effektivaste vägen att hushålla med såväl vår samhälleliga ekonomi som det skulle påskynda bättre behandlingsmetoder och mediciner. En i verklig mening konkurrensutsatt sjukvård, som ser som sin huvuduppgift att förbättra folkhälsan, skulle då kunna förvandlas till friskvård. Läkarna skulle då, som inom idrotten, tävla om att göra patienten frisk, inte som nu tvingas kanalisera pengar via skattsedlarna till läkemedelsindustrin, för att behandla patienter som genererar mer pengar ju längre de hålls sjuka. |