Amalgamenheten i Uppsala - ger hjälp åt kvicksilverförgiftade av Ingemar Ljungqvist På Amalgamenheten, som ryms inom Akademiska sjukhuset i Uppsala, dras nya riktlinjer upp för hur man kan hjälpa patienter som under flera år lidit av mångahanda diffusa symtom. Genom påtryckningar från patienter och politiker öppnade man 1991 en speciell enhet, som skulle försöka hjälpa de patienter som inte den gängse sjukvården kunde ge annat än tillfällig lindring. Läkarduon Anders Lindvall och Antero Danersund, kom att ansvara för de direkta patientkontakterna. Efter fem års erfarenheter pekar de preliminära resultaten entydigt åt ett håll. Bortemot nio av tio uppnår en stadigvarande förbättring. Bakgrund Under många år har forskare, tandläkare och patienter påtalat att det finns ett samband mellan amalgamfyllda tänder och allehanda symtom som vållar mycket lidande för den enskilde.   Från patienterna hade de stigande kraven på en bättre behandling nått en sådan styrka, att man från politiskt håll beslutade att inrätta en speciell amalgamenhet. Denna skulle möjliggöra ett förbättrat omhändertagande av patienterna och bidra till utveckling av diagnostik och behandling på området. Några pengar till forskning avsattes inte.   Uppsalaläkaren Anders Lindvall, med infektionssjukdomar som specialitet, fick tjänsten som specialistläkare vid enheten, som därefter öppnade patientmottagningen 1991. Lindvalls intresse för frågan hade väckts några år tidigare då hans egen fru utvecklat en amalgamrelaterad sjukdomsbild.   Remisstillströmningen blev stor, inte minst från andra regioner och inom kort anslöt sig också Antero Danersund till verksamheten, en läkare med klinisk immunologi som specialitet. Patienter Behovet av en sädan verksamhet visade sig stort.   Dels fanns det många patienter med de oklara diagnoserna kroniskt trötthetssyndrom, myalgisk encefalit och yuppiesjuka, som inte fick någon adekvat hjälp av den gängse sjukvården, utan i bästa fall enbart erhöll temporär smärtlindring.   Dels fanns den starka patientorganisationen Tandvärdsskadeförbundet som i takt med att de positiva erfarenheterna från Uppsala förmedlades, rekommenderade fler av sina medlemmar att ta kontakt med Amalgamenheten i Uppsala. Patienterna skulle komma inte bara från Uppsala läns landsting, utan från hela Sverige och också från utlandet.   Därför kom trycket på Amalgamenheten snart att växa och det är bara en bråkdel av alla som söker som har en möjlighet att få behandling i Uppsala. Före behandling sker därför ett noggrannt urval, där det måste framgå att individens problem mycket sannolikt härrör från läckande tandfyllningsmaterial och att andra orsaker till sjukdomsbesvären kunnat uteslutas.   En bra indikator kan exempelvis vara att patienten har noterat en kraftig försämring omedelbart efter ett tandläkarbesök. Behandling och prover Vid Amalgamenheten, som successivt växte ut, arbetar ett team bestående av två läkare, en tandläkare och ett par sjuksköterskor, jämte skrivpersonal.   Mycket av tiden går åt att noggrannt kartlägga patienten och också bistå med ren kurativ hjälp för att kunna ta sig igenom den svenska byråkratin, för att han skall få sina rättigheter som patient tillgodosedda. Här ser Anders Lindvall ytterligare en viktig anledning till varför det är nödvändigt med en av samhället finansierad verksamhet, som den i Uppsala:   - De som är rika och får problem har alltid möjlighet att köpa sig adekvat vård. De klarar sig i regel ändå. Men är man inte lika mycket bemedlad, utan måste lita till samhället och försäkringskassans stöd, då står bara den offentliga vården till buds, säger Lindvall. Underförstått har då dessa patienter redan inom primärvård och de olika sjukhusen uttömt de möjligheter som stått till buds - utan att ha blivit hjälpta.   Vid utredningen görs en noggmm genomgång av sjukdomshistorien. Dessutom tas blodprover och ibland liquor (= cerebrospinalvätska), vilka sänds till olika laboratorier för analys, bland annat till Metallbiologiskt centrum i Uppsala. Det gäller dels att påvisa onormala metallhalter i de olika proverna, dels att påvisa sensibilisering av immunsystemets T-celler mot ämnen som finns i fyllningsmaterialen.   Själva behandlingen består av två komponenter. Patienterna tillförs relativt höga doser av antioxidanter - vissa mineraler och vitaminer - för att motverka metallernas skadeeffekter. Dessutom avlägsnas sådant fyllningsmaterial - oftast amalgam, som innehåller ämnen som patienten inte tycks tolerera, dvs tillämpning av sedvanlig allergologisk och toxikologisk praxis. Kring dessa båda metoder finns i dag ett ganska digert referensmaterial.   Vid utbyte av fyllningsmaterial kan det uppstå problem. då också många av ersättningsmaterialen, till exempel plaster, kan orsaka intoleransreaktioner hos en del patienter. Det gäller därför att ha en individanpassad biologisk inriktning av arbetet. Tills rätt fyllningsmaterial har provats ut kan det ta tid.   Eftersom Amalgamenheten utför ett pionjärarbete inom svensk sjukvård, och behovet av hjälp är mycket större än vad man klarar av i Uppsala, undrar 2000-Talets Vetenskap vilka råd man kan ge de patienter som inte kommer i åtnjutande av behandlingen där.   - Dels rent hygieniska råd, hur man sköter sina tänder - behovet av tandvård minskar då sannolikt - dels råd att undvika kvicksilverbaserade fyllningsmaterial och inte blanda olika metaller - vilket ökar korrosionen.   Patienten måste alltså skaffa sig kunskaper på området och där spelar Tandvårdsskadeförbundet en stor roll, liksom folkbildare som Olle Redhe. Allmänt gäller att patienten måste veta mer i dessa frågor än vad den genomsnittliga tandläkaren eller läkaren gör, eftersom den kunskapen saknas i den utbildning både tandläkare och läkare fått.   Sedan gäller det att komma till tals med sin tandläkare och läkare på rätt sätt för att få rätt sorts hjälp. Det gäller att få allsköns vidskepelse att ersättas av insikt i frågor som rör biokompatibilitet och intoleransreaktioner. Men det gamla patiarkaliska synsättet inom vården verkar inte befrämjande för en sådan utveckling, säger Anders Lindvall. Resultat Att sanera tänderna tar sin tid och också att avlägsna det kvicksilver och de andra metaller som finns lagrade i olika organ.   Av de dryga 1.000 patienter som omhändertagits vid Amalgamenheten har hittills ett par hundra betecknats som färdigbehandlade. Någon statistisk utvärdering på vetenskaplig basis har ännu ej färdigställts, då det inte beviljats medel för den typen av forskning. Det finns ändå en relativ bra bedömningsgrund, eftersom patienterna håller kontakt med enheten medan behandling pågår. Via enkäter har också framgått att över 90% av behandlade patienter upplever en stadigvarande och fortgående förbättring.   Med andra ord utförs ett pionjärarbete som pekar åt rätt håll. Det skulle också vara mycket lönsamt samhällsekonomiskt, genom att göra sjukskrivna och förtidspensionerade patienter (patientgruppen innehåller en mycket stor andel kvinnor i åldrarna 30-50 år) till människor, som återigen kan återuppta ett åtminstone partiellt yrkesverksamt liv. Dessutom besparas dessa ett lidande.   Med en sjukvårdspolitik och ett samhälle som värdesätter framstegen, borde det vara en självklarhet att erfarenheterna från Uppsala sprids till alla landsting.   Men så är inte fallet...