|
av Ingemar Ljungqvist Amalgamenheten har hela tiden haft ett starkt politiskt stöd. Namnkunniga politiker som Görel Thurdin (c), Bo Holmberg (s), Siw Persson (fp) och Gudrun Schyman (v) har alla engagerat sig i verksamheten i Uppsala. Men den myndighetsutövande socialstyrelsen ser med oblida ögon på verksamheten. Socialstyrelsen ställer en större bevisbörda på Amalgamenheten än man gör på de flesta andra verksamheter inom svensk sjukvård. Dessutom verkar det vara så gott som omöjligt att få forskningsanslag om man vill undersöka sambandet mellan kvicksilver och sjuka människor. Månne sätter gubbväldet inom socialstyrelsen - som vanligt inom en patriarkalisk struktur - pengarna och prestigen långt före patienterna. Hur skulle man annars kunna förklara att man nu infört ett moratorium vid Amalgamenheten: inga nya patienter får omhändertas. I sammanhanget kan nämnas att det i brev med avsändare American Dental Association, som figurerat i dessa sammanhang, sägs att det skall satsas mer än en miljard dollar per år över hela världen för att förhindra att det forskas på ett samband mellan amalgam och kvicksilversjuka människor. Ett rimligt antagande vore att 5-10% av denna lobbyverksamhet satsas på de nordiska länderna. Mot sådana mäktiga lobbyintressen är det förståeligt att man som läkare och tandläkare följer socialstyrelsens likafullt bekväma linje, att det inte finns några vetenskapliga bevis för ovannämnda samband. Men när läkare som Anders Lindvall och tandläkare som Olle Redhe inte bara intuitivt, utan varje dag ser hur de kan hjälpa sina patienter, blir bilden en annan. Socialstyrelsens expertgrupper nöjer sig då inte med den skicklige läkarens vederhäftiga rapporter. Man kräver bevis. Då räcker det inte med att Olle Redhe redovisar 100 konsekutiva patienter som blivit hjälpta. Det hjälper inte att en överväldigande majoritet av 1.000 patienter på Amalgamenheten fått hjälp. De vill ständigt ha ännu kraftfullare bevis. En av dessa som kräver ständigt fler bevis är Socialstyrelsens Per Swartling, tidigare ordförande i den arbetsgrupp som utövade tillsyn över Amalgamenheten och som anser det befogat med ett moratorium, dvs att man stoppar intagningen av nya patienter. Motiveringen till detta är, enligt Swartling, att man under de fem år verksamheten funnits inte redovisat någon vetenskaplig utvärdering. Ändå borde Swartling vara medveten om de avslag Lindwall och Danersund fått. Under denna tid har nämligen läkarna på Amalgamenheten sökt forskningspengar för utvärderingar med den standard som socialstyrelsen kräver. Den muntliga rapport, som Lindvall redovisade om behandlingsframgångar, har uppenbarligen utelämnats när socialstyrelsen expertgrupp under ledning av Lennart Rinder avfattade den rapport som föranledde nedskärningen vid Amalgamenheten. Denna gav sjukvårdsminister Margot Wallström en snedvriden information. Socialstyrelsen gömmer sig även bakom begreppet "Vetenskap och beprövad erfarenhet". Med vetenskap sätter man inte likhetstecken mellan ett äkta sanningssökande, där målet är att upptäcka samband i naturen. Socialstyrelsen har snarare reducerat begreppet vetenskap till att vara vad högste auktoriteten för tillfället tycker. Genialitet och helhetssyn blir på detta viset sekundära faktorer. När det gäller "beprövad erfarenhet" verkar Swartling ensidigt förespråka jättelika placebokontrollerade försök, där formalia är långt viktigare än patientens hälsa. Stora statistiska försök, som förutom att reducera betydelsen av läkarens individuella bedömning av patienten, också har den nackdelen med sig att de högst kan ge klarhet med avseende på ett litet antal parametrar. De är med andra ord dåliga värdemätare för komplexa biologiska system, vilka, som exempelvis människokroppen, består av en väv av växelverkan. På vår fråga om vilka tre behandlingsmöjligheter som kunde uppvisa bättre resultat än Amalgamenheten i Uppsala, kunde Swartling inte ge något klart svar. Hans rekommendation var, att patienterna skulle söka den gängse vården, dvs den vård som sedan länge uttömt sina möjligheter och t.o.m lett till att patienter umgåtts med självmordsplaner för att undkomma sitt lidande. Ett sådant svar kan man bara avge om man sitter alltför långt ifrån patienternas lidande och brister i empati. Swartling försvarar sig med att socialstyrelsen inte ansvarar för patienternas rättigheter, utan att det är sjukvårdens uppgift. Uppenbart är att starka ekonomiska krafter och vissa inom socialstyrelsen, ser som sin uppgift att lägga ned verksamheten i Uppsala. Att helt bryskt stänga den skulle vara alltför utmanande gentemot politiker och starka patientorganisationer. Man använder sig av en utmattningstaktik. Samtidigt som man förbjuder nya patienter, och därmed förhindrar att pengar tillskjuts verksamheten, föreslår man en utvärdering för att blidka opinionen. Den som närmast är ansvarig för Amalgamenhetens intagningsstopp är sjukhusdirektör Gudmar Lundqvist. På grundval av Socialstyrelsens arbetsgrupps utlåtande, beordrade han intagningsstopp 23 oktober 1996. Men intagningsstoppet var också förenat med kravet på att en riktig utvärdering skall göras av framgångarna i Uppsala. Läkarna vid Amalgamenheten välkomnar självfallet nu denna utvärdering. Denna hoppas man kunna avsluta första halvåret 1997. Men det är förenat med en fara att man samtidigt inför ett intagningsstopp. Anslagen till Amalgamenheten är nämligen avhängiga av antalet patienter som remitteras dit och blir patientbortfallet för stort hotas samtidigt hela verksamheten. Ett tänkbart scenario är att utvärderingen visade på mycket lovande resultat, men att verksamheten fick upphöra på grud av ekonomiska skäl. I så fall: "operationen lyckades, men patienten dog..." Under tiden får de patienter som köar till Amalgamenheten vackert finna sig i att stå ut med sitt lidande. Ty Lundqvist kunde inte heller svara på frågan varthän de hundratals som nu nekas tillträde till behandling skall vända sig, dvs till en behandling som är bättre än den på Amalgamenheten. Lundqvist föreslog motsvarande behandling i Örebro, men visste inte om den var bättre. Det står helt klart att svenska myndighetsutövare nekar patienterna rätten till den vård de eftersträvar. Samtidigt sätter de sig över de internationella etiska regler, vilka finns inskrivna i Helsingforsdeklarationen: "Vid behandling av den sjuka människan, måste läkarna vara fria att använda nya diagnostiska och terapeutiska åtgärder om det är hans eller hennes bedömning, att det erbjuder hopp om att rädda liv, återställa hälsan eller lindra lidande." Detta skall jämföras med den slapphet som råder när det gäller kontroll av tandlagningsmaterial. Materialbolagen är inte skyldiga att innehållsdeklarera innehållet i de amalgamfyllningar de belastat människor med. Svenska myndigheter tillåter kemifirmor att fritt experimentera med människors hälsa, medan man försöker sätta käppar i hjulet för de läkare och tandläkare som försökt och lyckats med att hjälpa dem som blivit förgiftade. Att förneka att det finns ett samband mellan kvicksilver och förgiftningssymtom kan bara de göra som tjänar pengar på ett sådant förhållande. Hur mycket lobbyverksamhet har hamnat i Sverige? Engagera Dig som patient Misstänker Du att Dina amalgamfyllningar kan vara en orsak till en sviktande hälsa, måste Du föra en dubbel kamp; för Din hälsa och mot svenska myndigheter. Ensam är knappast stark, men Tandvårdsskadeförbundet organiserar sina medlemmar för gemensamma aktioner. I deras medlemstidning Tf-bladet ges en mängd information, som är oerhört värdefull. Tf-bladet kommer ut med fyra nummer per år och erhålles genom ett medlemskap i Tandvårdsskadeförbundet. Se www.tf.nu |