|
Cancermikroben
- en litteraturgenomgång
av Alan Cantwell, jr I slutet av 1800-talet blev det erkänt att bakterier kunde vara sjukdomsframkallande. Detta medförde att den medicinska vetenskapen kunde stiga in bland de moderna naturvetenskaperna och länma vidskepelsen bakom sig. När sjukdomar som tuberkulos, syfilis och spetälska visade sig vara orsakade av bakterier, så fanns det också forskare som misstänkte att cancer hos människan kunde ha en liknande orsak.
Tanken på att cancer kan orsakas av bakterier är ansedd som absurd av de flesta läkare. Inte desto mindre finns det tillräckliga belägg inom den medicinska forskningslitteraturen, för att föreslå att en så kallad cancermikrob spelar en avgörande roll för uppkomsten av cancer.Enligt Virginia Wuerthele-Caspe-Livingston (Ref 1) så är cancer en infektiös sjukdom orsakad av pleomorfa, cellväggsfria bakterier. De olika formerna av organismer varierar i storlek från mycket små viruslika former upp till storleken hos ordinära bakterier och mikroskopiska svampar. Bakterieformerna är syraresistenta, dvs en egenskap som gör det möjligt att identifiera dem i odlingar och histologiska preparat med rätt fixeringsteknik. Dessa bakterier är utspridda i hela kroppen och finns därmed i blodet och vävnader hos alla människor. I frånvaron av ett skyddande immunsystem, kan dessa cellväggsfria bakterier bli sjukdomsframkallande och bidra till utvecklingen av cancer, autoimmuna sjukdomar, aids och vissa andra sjukdomar av osäker härkomst. Bakterier uteslöts som en tänkbar orsak till cancer i början av nittonhundratalet. Man fastslog att cancer var en icke-infektiös och icke-smittsam sjukdom och att de mikroorganismer som hade observerats i tumörer enbart var ett utslag av degenererade celler eller var det bakterier som hade invaderat en redan försvagad vävnad. Bakterier som sålunda hade odlats fram ur cancer betraktades på samma sätt som oviktiga "sekundära inkräktare" eller "kontamineringar" som uppstått i laboratoriemiljö. Sedan denna auktoritära åsikt vunnit gehör, kom senare de forskare som fortsatte att studera sambandet mellan cancer och nikrober att betraktas som suspekta individer. Russells
cancerparasit 1890 kunde William Russell (1852-1940), en erkänt skicklig patolog och professor i klinisk medicin vid universitetet i Edinburgh, Skottland, som den förste rapportera att det gick att återfinna "cancerparasiter" i cancervävnad, förutsatt de fixerades med det röda färgämnet carbol fuchsin. (Ref 2) Han hade konstaterat dessa intra- och extracellulära parasiter i så gott som alla tumörer han undersökt. Några av mikrobema var så små att Russell hade problem att observera dem i sina vävnadspreparat, medan de större formerna kunde bli lika stora, ja även större än de röda blodkroppama. Russell fann liknande parasiter i tuberkulos, syfilis och hudsår. Andra vetenskapsmän var snabba med att slå ned på Russells forskning. I en mikroskopstudie av TBC och cancer, som publicerades 1892 kom Klein till slutsatsen att Russells parasiter inte var mikrober utan snarare stora granuler som uppkommit genom aggregering av fettmolekyler. (Ref 3) 1899 kunde emellertid Plimmer bekräfta att han noterat Russells parasiter i 1130 av de 1278 cancerfall som undersökts. Han kunde också framkalla cancer hos försöksdjur med dessa parasiter. (Ref 4) 1902 ifrågasatte emellertid LeCount Plimmers forskning, och påstod att dessa parasiter i själva verket var normala cellstrukturer med "arkeoplastiskt" ursprung. (Ref 5) Under det tidiga nittonhundratalet tog de flesta cancerexperter avstånd från bakterieteorin. Den mest högljudda och inflytelserika läkaren som misskrediterade cancermikroben var den amerikanske patologen James Ewing, författare till läroboken Neoplastiska Sjukdomar, en bok som fått stor genomslagskraft. 1919 skrev Ewing: "endast ett fåtal kompetenta observatörer anser de (cancermikroberna) som en möjlig orsak till cancer". Enligt Ewing så fanns det inga likheter mellan cancer och en infektion. Därför kunde sannolikt inte heller mikroorganismer orsaka cancer. Ewing slog fast: "Den allmänna kunskapen om uppkomsten av tumörer strider mot möjligheten att de skulle ha ett parasitiskt ursprung."(Ref 6) På så sätt misskrediterades cancermikrobteorin och få doktorer vågade stå emot Ewings dogmer genom att fortsätta studera ämnesområdet. Russells parasiter är mycket välbekanta för patologer genom begreppet "Russellkroppar". De anses vara av icke-mikrobiell natur och antas bestå av immunoglobuliner som producerats inuti plasmaceller. En immunologisk och elektronmikroskopistudie utförd 1982 under ledning av Su-Ming Hsu motsäger emellertid Ewings dogm. Hsus arbeten indikerar att det exakta ursprunget och naturen av dessa kroppar fortfarande är en öppen fråga. (Ref 7) Youngs "sporformer"
och Nuzums coccus Under 1920-talet var det bara en handfull personer som använde sig av vetenskapen bakteriologi för att studera cancermikrober. 1921 utförde James Young, en förlossningsläkare från Skottland, upprepade odlingar av pleomorfa bakterier från bröst-, äggstocks- och genitalcancer. Organismerna hade en "speciell livscykel" med en sporfas, som bestod av extremt små och knappt mikroskopiskt synliga sporer. I laboratoriekulturer transformerades dessa sporer till större sfäriska (kocker) former, stavar och jästlika former. Young påstod att hans speciella fynd var släkt med de vanliga bakterier som man fann överallt i naturen. Hans djurexperiment visade att inte alla försöksdjur var mottagliga för sjukdomen från dessa bakterier och han underströk att mottagligheten hos de friska cellerna var den allt överskuggande faktorn i en experimentellt provocerad infektion. (Ref 8, 9) Precis som med Russells parasiter blev Youngs cancer-mikrober bemötta med ett fientligt mottagande. Archibald Leitch, en kollega med uppgift att verifiera Youngs experiment, kunde inte upprepa Youngs resultat. Detta ledde till en strid ström av läsebrev till The British Medical Journal. Leitch skrev: "Jag knorrar inte över Youngs åsikter om mitt arbete, men jag är uppriktigt ledsen över att en forskare av hans rang slösar bort sin tid på så kallade 'cancerparasiter' - vilket min gamle lärare, professor George Buchanan, skulle ha beskrivit som pyttesmå smutsflagor". (Ref 10) Under 20-talet, hölls idén om cancerparasiten vid liv i USA av John Nuzum, en läkare från Chicago. Nuzum hade undersökt en pleomorf coccus, liknande Youngs sporformer, vilka han odlade utifrån bröstcancer hos möss. Senare isolerade han liknande mikrober från mänsklig bröstcancer. Några av Nuzums kocker var så små att de med lätthet passerade genom de filter som normalt höll tillbaka bakterier, vilket tydde på att vissa former av cancermikroben var submikroskopiska och hade virusstorlek. (Ref 11, 12) Trots att Nuzum inte kunde provocera fram cancer hos möss, så fick han två av fem hundtikar att utveckla bröstcancer sedan de upprepat injicerats med hans kocker. Han utförde också ett mycket oetiskt experiment på en sjukhuspatient, en 70-årig lantbukare. Han gav mannen 62 injektioner i ljumsktrakten med kocker isolerade från bröstcancer. Efter 18 veckor utvecklades en hudcancer där han hade injicerat. Detta tydde på att bakterier isolerade från en typ av cancer kunde vara i stånd att framkalla en annan typ av cancer. 1925 publicerade Northwestern Medicine två rapporter av Michael Scott, en kirurg från Montana, som hade blivit fascinerad av cancermikroberna efter ha fått kunskap om dessa av TJ Glover några år tidigare (Ref 13,14). Scotts mikroorganism stämde överens med Youngs fynd. Mikroben hade en livscykel med tre faser. En bacill eller stavformad fas, en sfärisk kockliknande fas och en sporbärande svampliknande fas. Precis som Young och Russell hade Scott observerat dessa former i cancervävnad. Han påstod att mikroberna producerade ett toxin vilket stimulerade celldelningen och tillväxten av de karakteristiska cellerna i tumören. Han jämförde också cancer med tuberkulos. Scott skrev: "Eftersom tuberkulos ansågs som en icke-infektiös och icke-smittsam sjukdom av både läkare och lekmän, så vidtogs inga adekvata åtgärder för att förhindra vidare spridning. Resultatet blev den otrevliga frammarschen av sjukdomen, där hela vår civilisation blev förskräckt när de upptäckte de skaror av offer som sjukdomen skördade... Vi är säkra på att så snart som den medicinska professionen blir uppmärksammad på cancens infektiösa natur och dess smittsamhet, så kommer förebyggande åtgärder att sättas in vilket kommer att leda till en minskning av antalet fall, jämförbart med vad vi idag kan notera med tbc". Scott var också övertygad om att det skulle vara möjligt att immunisera sig mot cancerparasiten. 1929 hade också ett litet antal mikrobiologer förenat sig i sökandet efter cancermikroben. På Stearns och Sturdivant laboratoriet i Pasadena, Kalifornien hade personalen upprepade gånger isolerat pleomorfa bakterier från tumörer (Ref 15). Trots att man inte kunde klassificera bakterierna, kunde man beskriva två komplexa växtfaser. Den första bestod av "minimala kockbaciller, en svagt svängd stav och en kock". Den andra fasen bestod av "långa böjda stavar, grenade former, små och stora kocker". Den kockformade fasen kunde inte särskiljas från ordinära stafylokockodlingar. Men olikt ordinära stafylokocker vilka alltid återgår till sin sfäriska form, betedde sig cancermikroberna annorlunda när de kultiverades i laboratoriemiljö. Beroende på odlingssubstratet, kunde kockerna förvandlas till mycket mindre kockformer och också till stavformade bacillformer! Ett år senare (1930) kunde Glover upprepade gånger isolera en filtrerbar cancermikrob från blodet hos cancerpatienter (Ref 16). Han noterade också att gamla laboratorieodlingar, som tillåtits att torka under flera månader, medförde att bakterierna sakta förändrades från "sporbärande baciller" till svampliknande mikrober med stora "sporsäckar". Wilhelm von Brehmer, en tysk läkare från Berlin, blev 1934 den förste som beskrev och illustrerade bakterier som levde inuti blodceller hos cancerpatienter (Ref 17). Georges Mazet, Frankrike, fann pleomorfa syrafasta bakterier i Hodgkins sjukdom 1941, och senare rapporterade han att han funnit liknande bakterier i många olika cancerformer, inklusive leukemi. Virginia
Livingston Under de följande fyrtio åren har den ledande amerikanska förespråkaren för att bakterier spelat en roll för cancer varit Virginia Wuerthele-Caspe-Livingston (1906-1990). I en följd av vetenskapliga rapporter och i sina böcker (Ref 18-23) har hon och hennes medarbetare slagit fast att "orsaken till cancer tycks vara en mycket pleomorf, oregelbundet syra-fast mikroorganism, med både en viruslik, såväl som en bakterielik (L-body) fas, som tillhör procaryoterna Actinomycetales. Denna organism kan anta många skepnader och dess olika former kan påminna om micrococci, difteroider, baciller, svampar, virus och värdcellsinklusioner. Ändå, om man följer dess utvecklingscykel genom alla övergångsfaser, kan den identifieras som en enda or ganism" (Ref 24). Hon påvisade dess uppträdande i blodet hos cancerpatienter genom att använda sig av mörkfältsmikroskopering. Livingston var den första att föreslå att cancermikroben kunde utsöndra ett tillväxthormon snarlikt det mänskliga choriogonadotropin hormonet (HCG) (Ref25). Detta hormon utsöndras normalt av moderkakan. HCG skyddar fostret från att avstötas av moderns immunsystem. Livingston ställde upp hypotesen att HCG-sekretionen hos cancermikroben skyddade den själv och tumören från att angripas av immunsystemet. Livingstones forskningsresultat finns redovisade i hennes böcker: Cancer - A new breakthrough (1972); The microbiology of cancer (1977) och The conquest of cancer (1984). Många av hennes upptäckter har blivit bekräftade av andra forskare i USA; främst Eleanor Alexander-Jackson, (Ref 26), Irene Diller (Ref 27), Florence Seibert (Ref 28), Alan Cantwell (Ref 29-32), Herman Acevedo (Ref 33) med flera. Mikrobiologer har länge värjt sig mot tanken på bakteriell pleomorfism och känner därför inte till de varierande växtformerna och livscyklema hos cancermikroben. I korthet skulle man kunna säga att bakteriologer accepterar inte ens tanken på en cancermikrob, inte heller tanken på att en bakterie kan förändras från kockform till stav, eller till en svamp, eller till viruslika former. Livingston kallade sin cancermikrob för Progenitor cryptocides. Beroende på den miljö den fanns i kunde den växa till i storlek, till och med bli större än en blodkropp. Andra former var submikroskopiska och små som virus. Elektronmikroskopi och fotografier av filtrat (bakteriefria) från bakteriekulturer av cancermikroben visar upp virusstora former som sedan kan återgå till den "normala" bakteriestorleken. Cancermikroben har anpassat sig till ett liv hos människan och i djur genom att framleva i ett cellväggsfritt eller mycoplasmaliknande stadium. I histologiska snitt av cancervävnad infångade med syrafasta fixeringsmedel kan bakterien ses som en varierad syrafast (blå, röd eller lila-fårgad) kock eller granul. Vid en förstoringsgrad på 1.000 ggr kan dessa former studeras både i och utanför cellerna. Ibland kan stora runda former av cancerbakterien, som påminner om Russells parasiter (Russellkroppar) identifieras (Ref 34). Noggranna observationer av kockformer och deras utveckling tyder på att dessa kan växa i volym upp till storleken av Russellkroppar. Precis som Russell iakttog kunde dessa uppnå samma (och även överskrida) storlek som den hos de röda blodkropparna. Bakterier isolerade från tumörer av hudcancer liknar ordinära stafylokocker eller corynebakterier. Den filtrerbara viruslika fasen kan endast påvisas med hjälp av elektronmikroskopi. Cancermikroben i alla dess skepnader kan endast identifieras om man har kunskap om de olika faserna som finns beskrivna av cellväggsfria bakterier (CWD). Storleken av CWD kan variera från submikroskopiska former upp till storleken av "jättelika" L-former. Mikrobiologer såsom Lida Mattman och Gerald Domingue har betonat den utomordentliga potential dessa länge ignorerade mikroorganismer skulle kunna ha för en lång rad av kroniska sjukdomstillstånd. (Ref 35). Trots ett århundrade av forskning på området mikroorganismer i cancer, så kvarstår att tanken på att dessa kan ha ett samband med sjukdomen som oacceptabel av hela det medicinska forskningsetablissemanget. Medicinhistorien är dock full av exempel på förkättrade idéer som efterhand accepterats som sanningar. Som en allmän regel gäller att medicinska forskningsframsteg har skett mycket långsamt. Detta gäller i synnerhet för infektiösa sjukdomar. När man övergav teorin om parasiter i cancer för ett århundrade sedan, har det fått som följd att man är oförmögen att med allvar betrakta de bakterier man funnit hos cancersjuka, som en möjlig bidragande orsak till sjukdomen. Att fortsättningsvis ignorera det forskningsarbete som utförs på cancermikrober tycks mig ovetenskapliga och irrationellt, i synnerhet som orsaken till och botemedlen mot cancer fortfarande är okända. Orsaken
fortfarande okänd Under det senaste århundradet har läkare som William Russell, James Young, John Nuzum, Virginia Livingston och flera andra forskare beskrivit existensen av en speciell bakterie som är associerad med cancer. Mikroorganismen återfinns överallt hos patienten och den är en pleomorf, cellväggsfri organism med en komplex livscykel. I dess varierande former kan den påminna om kocker, stavformade bakterier liksom mikroskopiska svampar, virus och cellinklusioner. I bakterieodlingar och i histologiska preparat kan organismen visa upp en syrafast egenskap. En genomgång av den amerikanska litteraturen visar att cancermikroben skulle kunna spela en avgörande roll för utvecklingen av sjukdom. Eftersom orsaken till cancer fortfarande är okänd förtjänar denna typ av forskning fortsatt stöd och en återupprättelse. Referenser: 1. WUERTHELE-CASPE V et al. Cultural properties and pathogenicity of certain microorganisms obtained from various proliferative and neoplastic diseases. Amer J Med Sci 1950; 220: 628-46 2. RUSSELL W . An adress on a characteristic organism of cancer. Brit med J 1890; 2: 1356-60 3. KLEIN R. &Umml;ber die Beziehung der Russellschen Fuchsinkörperchen zu den Altmanschen Zellgranulis Zieglers. Beiträge Z Patho Anat 1892; 11: 125-44 4. PLIMMER HG. On the aetiology and histology of cancer with special reference to recent work on the subject. Practition. 1899; 62: 430-55 5. LeCOUNT ER. The analogies between Plimmer's bodies and certain structures found normally in the cytoplasm. J Med Res 1902; 7: 383-93 6. EWING J. The parasitic theory. In Neoplastic Diseases Saunders, Phil. 1919; sid 114-26 7. HSU SM et al Russell bodies: A light and electron microscopic immunoperoxidase study. Amer J Clin Pathol 1982; 77: 26-31 8. YOUNG J. Description of an organism obtained from carcinomatous growths. Edinburgh Med J 1921; 27: 212-21 9. YOUNG J. An adress on a new outlook on cancer: Irritation and infection. Brit Med J 1925; 10 jan: 60-64 10. LEITCH A. Dr Young's cancer parasite. Brit Med J 1926; 17 april: 721 11. NUZUM JW. A critical study of an organism associated with a transplantable carcinoma of the white mouse. Surg Gynecol Obstet 1921; 33: 167-75 12. NUZUM JW. The experimental production of rnetastasizing carcinoma in the breast of the dog and premary epithelioma in man by repeated inoculation of a micrococcus isolated from human breast cancer. Surg Gynecol Obstet 1925; 11: 343-52 13. SCOTT MJ. The parasitic origin of carcinoma. Northwest Med 1925; 24: 162-66 14. SCOTT MJ. More about the parasitic origin of malignant epithelial growth. Northwest Med 1925; 25: 162-66 15. STEARN EW, STURDIVANT BF, STEARN AE. The ontogeny of an organism isolated from malignant tumors. J Bacteriol 1929; 18: 227-45 16. GLOVER TJ. The bacteriology of cancer. Canada Lancet Pract 1930; 75: 92-111 17. VON BREHMER W. Siphonospora polymorpha, neuer Mikroorganismus des Blutes und seine Beziehung zur Tumorgenese. Med Welt 1934; 8: 1179-85 18. MAZET G. Etude bacteriologie sur la maladie d'Hodgkin. Montpellier Med 1941; 316-328 19. MAZET G. Corynebacterium, tubercie bacillus and cancer. Growth 1974; 38: 61-74 20.WUERTHELE-CASPE-LIVINGSTON V, ALEXANDER-JACKSON E. An experimental biologic approach to the treatment of neoplastic disease. J Amer Med Women's Assn 1965; 20: 858-66 21.WUERTHELE-CASPE-LIVINGSTON V, LIVINGSTON AM. Demonstration of Progenitor cryptocides in the blood of patients with collagen and neoplastic diseases. Trans NY Acad Sci 1972; 34: 433-53 22. WUERTHELE-CASPE-LIVINGSTON V, LIVINGSTON AM. Some cultural immunological and biochemical properties of Progenitor cryptocides. Trans NY Acad Sci 1974; 36: 569-82 23.WUERTHELE-CASPE-LIVINGSTON V, Cancer, A new breakthrough. Nash publ corp, Los Angeles 1972 24. LIVINGSTON-WHEELER VWC, WHEELER OW. The microbiology of cancer. Livingston Wheeler Med Clinic Publ, San Diego 1977 25. LIVINGSTON-WHEELER VWC, ADDEO EG. The conquest of cancer. Franklin-Watts, New York, 1984 26. ALEXANDER-JACKSON E. A specific type of microorganism isolated from animal and human cancer: Bacteriology of the organism. Growth 1954; 18: 37-51 27. DILLERIC. Growth and morphologicvariability of pleomorphic, intermittently acid-fast organisms isolated from mouse, rat and human malignant tissues. Growth 1962; 26: 181-208 28. SEIBERT FB et al. Bacteria in tumors. Trans NY Acad Sci 1972; 34: 504-33 29. CANTWELL AR Jr, KELSO DW. Microbial findings in cancer of the breast and their metastases to the skin. J Dermatol Surg Oncol 1981; 7: 483-91 30. CANTWELL AR Jr. Histologic observations of variably acid-fast coccoid forms suggestive of cell wall deficient bacteria in Hodgkin's disease. A report of four cases. Growth 1981; 45: 168-87 31. CANTWELL AR Jr. Kaposi's sarcoma and variably acid-fast bacteria in vivo in two homosexual men. Cutis 1983; 32: 58-64, 68 32. CANTWELL AR Jr. The Cancer Microbe. Aries Rising Press, Los Angeles 1990 33. ACEVEDO HF et al. Immunohistochemical localization of a choriogonadotropin-like protein in bacteria isolated from cancer patients. Cancer 1978; 41: 1217-29 34. CANTWELL AR Jr. Variably acid-fast cell wall deficient bacteria as a possible cause of dermatologic disease In: Domingue GJ: Cell wall deficient bacteria, Basic principies and clinical significance. Addison Wesley Publ Co, Reading Mass 1982 sid 321-360 35. MATTMAN LH. Microbes and malignancy. In Cell wall deficient forms, Stealth pathogens (Ed 2) CRC Press, Boca Raton Florida 1993 sid 311-321. |