|
sjukvården, sökande efter alternativ och hur hon slutligen fick hjälp. Cancer kan botas av Lena Forsberg-Ljungqvist 1990-91 insjuknade jag i bröstcancer. Så här efteråt tänker jag att jag naturligtvis helst inte hade haft cancer.Men det var märkligt vad mycket den var upphov till. Utan den hade du till exempel kanske inte hållit den här tidningen i din hand nu. När jag opererats bad jag att få komma till Tallmogården. Där fanns Karl-Otto Aly som var den enda läkare jag, vid den tiden, kände till som hade en helhetssyn på sjukdomar. Första kvällen på Tallmogården kommer en gammal kvinna fram till mig och säger: - Jag har hört att du är cancerpatient och då vill jag berätta för dig om en läkare i Göteborg som har räddat mitt liv. Han heter Erik Enby. Hennes cancer hade spritt sig till flera organ och "det fanns inget mer att göra". Efter behandling hos doktor Enby tycktes tumörerna ha slutat växa och hon hade inte längre några besvär. Hon visade också en liten magnet som hon ständigt bar på kroppen. Den tyckte jag verkade mystisk - men lappen hon gav mig med Erik Enbys namn och adress sparade jag för säkerhets skull. Ungefär samtidigt får Ingemar, min man (och denna tidnings redaktör), tips från en australiensisk förläggare om en svensk läkare som framgångsrikt behandlat HIV-patienter. Han heter Erik Enby. Ingemar arbetar vid denna tid på sin bok AIDS-Tabu. På den alternativa AIDS-konferensen i Amsterdam i maj-92 föreläser en kanadensisk forskare om en metod att bota såväl HIV som cancer och Ingemar upptäcker att kanadensaren tillämpar liknande mikroskopimetoder som Erik Enby. Vi tar genast kontakt och åker till Göteborg. Sjukdomen tycks finnas kvar i min kropp. Blodbilden visar alltför många mikrober i delvis högre utvecklingsstadier vilket tyder på obalans. Det beskedet hade känts som ett hårt slag om inte samtidigt hoppet om verkligt tillfrisknande börjat spira. Beskedet kom egentligen bara som en bekräftelse på något jag redan visste - att man varken lyckats skära eller bränna bort annat än möjligen symptomen. Erik Enby förklarar sitt sjukdomsbegrepp för mig. Det föreföll så underbart logiskt. I en kropp i obalans kan mikroberna utvecklas till högre stadier och då blir de sjukdomsalstrande. I den meningen är alla kroniska sjukdomar en sjukdom. Vilken sjukdom man utvecklar beror på olika förutsättningar, arv t ex. Var i kroppen en tumör börjar växa beror på "jordmånen". Erik gör liknelsen med kantareller; sporerna finns överallt men svampen växer bara på vissa ställen. Naturligtvis kan man göra mycket för att hålla sin kropp i balans, men när obalans uppstått och gett upphov till en allvarlig sjukdom som cancer, då behöver man hjälp. I naturmedicinen som jag blev ordinerad finns mikroberna i sitt harmlösa, lägsta utvecklingsstadium då de lever i symbios med kroppen. Det tycks som om de, om de finns i tillräckliga mängder, kan ta hand om de aggressivare, högre utvecklade mikroberna. På så vis kommer kroppen åter i balans. Erik uppskattar att han ser behandlingsframgångar hos ungefär 75% av alla patienter. På min fråga vad jag själv kan göra för att undvika att obalans uppstår idag, kan han bara svara som privatperson att han tror på att leva sunt. På min upprepade fråga varför obalans överhuvudtaget uppstår - den utlösande faktorn - är han obenägen att svara men låter en gång undslippa sig: jag tror mycket på psyket. Det var en fantastisk känsla av lättnad jag erfor redan efter mitt första besök. Jag behövde inte leva i ovisshet återstoden av mitt liv: är jag sjuk - är jag frisk? Växer något i min kropp just nu? Det är lätt att underkasta sig en behandling när man kan läsa av resultatet direkt på en bildskärm. Skärmen är kopplad till mikroskopet och redan vid mitt andra besök kan jag se en friskare blodbild. Jag börjar återta kontrollen över min kropp. Under det år som gick från det att jag "färdigbehandlats" av skolmedicinen och tills jag fick kontakt med Erik Enby sökte jag kunskap på slingriga vägar. Jag hade inte varit redo för det mötet ett år tidigare. Jag minns att jag tänkte efter första operationen, att nu ska jag inte ha något mer med cancer att göra. Men när det konstaterades att jag hade spridning till lymfkörtlarna, och att cancern, teoretiskt sett, kunde ha spritts till vilken del av kroppen som helst, var detta förhållningssätt inte möjligt. Jag ville ta reda på allt jag kunde och framförallt hur jag skulle undvika återfall. Den norska psykologen Heidi Tufts bok "Min cancer - mitt ansvar", öppnar mina ögon och leder mig vidare. När läkaren som skriver ut mig från strålbehandlingen säger: - Nu kan vi bara hoppas och tro...! då är jag redan på väg att ta min hälsa och mitt liv i egna händer. Heidi Tufts bok hittar mig i lasarettsbiblioteket kvällen före andra operationen då man tänker ta hela mitt bröst. Jag läser och gråter hela natten. Efter operationen grät jag inte så mycket. Det var semestertider och avdelningen som brukar ta emot bröstopererade var stängd. Jag hamnade på en urologavdelning med mest äldre män. Det var väl därförjag fick eget rum, vilket var en fördel. Nackdelen var att jag sällan såg en människa. Sjukhuset ligger tio mil från mitt hem så jag fick sällan besök. Personalen verkade närmast lite rädd för mig. I alla fall var det ingen som förde mitt bortopererade bröst på tal; inte jag heller. Det hade nog varit bra för mig att påbörja mitt sorgearbete där på sjukhuset. Nu la jag locket på och lyfte inte på det förrän flera månader senare. I stället levde jag i böckernas värld. Där fanns mina olyckskamrater. Efter Heidi Tuft läste jag "Mina goda jättar" av Penny Brohn, en engelsk kvinna som får bröstcancer och vägrar operation. Hon söker sig fram på andra vägar och finner alternativa behandlingsmetoder. Gemensamt för de böcker jag läste var att de gav hopp. Det gällde i hög grad också några amerikanska böcker som handlar om hur man själv kan påverka sitt sjukdomsförlopp och trots dåliga prognoser överleva och även bli helt bota. (Se litteraturförteckning). Jag hann läsa många böcker för jag blev kvar på sjukhuset i över en vecka. Kroppen ville liksom inte läka den här gången. Såret vätskade och jag hade feber. Att vägra operation, som Penny i "Mina goda jättar", var ju för sent i mitt fall, men nu diskuterades tilläggsbehandling. Cytostatika, antiöstrogen, strålbehandling, ja, jag tror att även operation av äggstockarna nämndes. Jag kände ett starkt obehag inför alla våldsamma behandlingar. Att ta bort tumören hade kännts OK. Men den andra operationen när hela bröstet togs bort, hade inte den gjorts i onödan? Vid senare analys av bröstet hade man inte funnit några sjukliga förändringar. Jag hade börjat tänka i andra banor nu: min cancer - mitt ansvar. Men hur ska man kunna ta ansvar för något som man är så okunnig om. Hur ska man våga välja bort, välja andra alternativ? Nu skulle jag ta ställning till sjukvårdens fortsatta behandlingsprogram för min "typ" av cancer; strålbehandling, i varje fall, eftersom det fanns spridning till lymfkörtlarna. I själva verket var skälet till att ta bort bröstet, att man skulle komma åt att stråla bakomliggande körtlar. Strålbehandling och cellgift! Jag tackar nej till cellgift och ja till strålbehandling. Jag känner att jag inte orkar med en cellgiftsbehandling. Kanske tackar jag ja till strålning för att inte verka så negativ? Nej, jag tror inte det. Snarare därför att annars hade jag ju verkligen offrat bröstet i onödan. Motvilligt underkastar jag mig strålbehandlingen. Jag har börjat ana helheten och tänker: (i själva verket varje dag under strålkanonen) att, eftersom jag hade spridning till lymfkörtlarna så skulle, teoretiskt sett, metastaser kunna finnas på helt annat håll i kroppen än där lokal bestrålning sätts in. Och skulle man då inte hellre satsa på att stärka immunförsvaret och utnyttja kroppens läkekraft i stället för att slå ut den? Det hade nu gått en månad sen den andra operationen och sen det gick upp för mig att jag var cancerdrabbad och jag började undersöka vad det innebar. Men dittills hade jag inte träffat en levande människa som tänkte som jag, varken bland vårdpersonal eller patienter. Då når mig ett informationsblad från Furusjöns kursgård i Dalsland:
Furusjöns kursgård startades av en psykolog som själv hade bröstcancer. Liksom Penny Brohn, som startade Bristol Cancer Help Centre, så vägrade också Eva Britt Nilsson operation. Med hjälp av olika alternativa metoder fick hon tumören att gå tillbaka och till slut försvinna. Den kunskap som hon och hennes vänner fått om cancer, cancerbehandling och den psykologiska aspekten på sjukdomen, ville de använda för att hjälpa andra cancersjuka. De köpte ett gammalt hus i Dalsland, vackert beläget vid en sjö. Jag minns hur det kändes att komma dit. Jag fick en bekräftelse att jag var på rätt väg. Det fanns andra som tänkte som jag om sjukdomen. Jag var inte ensam. Cancerpatienter är kända för att vara en tålig patientgrupp. Det beror på att cancer är en så allvarlig sjukdom. Du blir så beroende av läkaren som, så att säga, har ditt liv i sin hand. Det är svårt att själv överblicka behandlingsalternativen. Du kan få känslan att saker bara sker med dig. I värsta fall vet du inte vad som händer, eller varför. När du gått igenom detta har du ett starkt behov, av att bygga upp din självkänsla igen. Att återta kommandot över din kropp och ditt liv. Alla upplever det inte så, men många. Och då är Furusjön rätta stället. När jag nu ska sammanfatta min historia känner jag att jag lämnat en period bakom mig när allt kretsade kring cancern. Inte så att allt är som vanligt igen - som före sjukdomen. Det är det inte och kommer aldrig att bli. Det är heller inget jag önskar. Jag hoppas att jag har lärt mig något om mig själv och att denna kunskap ska hjälpa mig att få förbli frisk. Jag är mer mån om mig nu. Att se till att få vad jag behöver har nästan haft en terapeutisk effekt. Samtidigt skrämmer det mig att tänka; var vore jag om jag inte haft krafter att kämpa. Majoriteten av alla sjuka människor har inte den kraften. Jag vill tacka mina hjälpare: Erik Enby, Ingemar och Heidi Tuft m fl. Jag studerar just en skrift om cancerforskningens historia, utgiven av Cancerfonden till dess 40-årsjubileum och med namnet "Striden mot cancer har pågått i tusentals år". Det enda årtal som nämns i samband med bröstcancer är 1987: För första gången avlider fler kvinnor av lungcancer än av bröstcancer i USA." Ska man glädjas eller...? Till och med namnet på skriften låter defensivt i mina öron. Forskning pågår men var finns resultaten? Visst är det bra att man satsar på omvårdnad av svårt cancersjuka, men jag blir ledsen när jag läser om alla miljoner som går till omvårdnadsprojekt, samtidigt som alternativläkare i bästa fall ignoreras eller som i Enbys fall direkt motarbetas med delvis riktigt otäcka metoder. Skolmedicinens representanter har inte så mycket att yvas över, i varje fall inte när det gäller framsteg på bröstcancerforskningens område. De gjorde klokt i att hålla dörrarna öppna till dem som arbetar mot samma mål med delvis andra metoder. Sen tillhör jag dem som tror att cancerdrabbade kan dö av diagnosen. Jag ser som min uppgift, oavsett hur det går för mig personligen, att sprida budskapet att CANCER KAN BOTAS. Allt som har den avlägsnaste likhet med skrämselpropaganda ska bannlysas även om det gäller aldrig så behjärtansvärda syften. Ett exempel: "Hur kan en alldeles ny liten kropp som spritter av liv plötsligt drabbas av CANCER - Stöd Bamcancerfonden!" Jag ser hur min dotter liksom skyggar inför den jättestora affischen i bussen vi stiger på. Mina mödosamma försök att få dottern att förstå att jag arbetar på att bli frisk ödeläggs lätt. CANCER KAN BOTAS! ska det stå på affischerna. Litteraturförteckning: BROHN PENNY: Mina Goda Jättar TUFT HEIDI: Min cancer - mitt ansvar LESHAN LAWRENCE: Kämpa för livet SIMONTON O C: Du kan bli frisk igen |