|
Erik Enby - läkaren som blev forskare: - Jag lever ett dubbelliv av Ingemar Ljungqvist Det finns, i de flestas liv, avgörande episoder som fått utvecklingen att ta vissa banor. För Erik Enbys del finns två sådana avgörande händelser. Den första inträffade 1957, då Erik var 19 år gammal. Den andra kom då Erik utrustat sig med Sveriges bästa mikroskop och trampat läkare- och forskningsetablissemanget på tårna. Erik Enby föddes i Karlskrona den 12 maj 1937. Föräldrarna härstammade båda från By i sydöstra Dalarna. Fadern var sjökapten och modern var musikdirektör. Som sjuåring flyttade Erik med familjen till Göteborg i trakten av Masthuggskyrkan. Som nittonåring inträffade en avgörande händelse i Eriks liv. Han hade blivit kär i den fyra år yngre Gunnel Andersson. Men bara fyra månader efter deras första möte inträffade en tragisk händelse i deras förhållande. Gunnel drabbades av sjukdomen polio och skulle bli rullstolsbunden. Detta var en starkt bidragande faktor till Eriks beslut att han skulle välja läkarbanan och han satte upp målsättningen att lösa sjukdomarnas gåta. "Sjukdomar är det värsta som finns, det är mänsklighetens värsta gissel och det förstör livet". Efter avslutad militärtjänstgöring blev det en lång läkarutbildning, ibland försenad av att Erik fick bistå sin hustru Gunnel. Under åren 1962-67 studerade han i tyska Heidelberg och fortsatte sedan på hemorten Göteborg fram till 1972. Under tiden hade deras son Henrik, fötts 1964. Efter avslutade studier började tjänstgöring alternerande mellan Sahlgrenska och Vasa sjukhus med specialitéerna geriatrisk invärtes medicin och allmän medicin. Men såväl under utbildningen som under de första praktikåren var Enby otillfredsställd. Den medicinska kunskap han fick - skolmedicinen - gav aldrig svar på vad sjukdom egentligen var. Den mestadels betraktade olika symtom och nöjde sig med att undertrycka dessa. Erik Enby krävde en djupare förståelse för uppkomten av sjukdomar och hur man skulle skomma till rätta med dem. Speciellt upplevde han sin egen och skolmedicinens otillräcklighet i det dagliga arbetet med patienterna. En känsla som Enby säkert delar med mängder av kollegor. Men Enby drevs av att veta mer. Så på 70-talet blev det på eget initiativ, fler studieresor främst till Tyskland, bland annat för att studera deras alternativmedicin. Men han sökte också upp Elis Sandberg i Aneby och stannade där för att praktisera under några veckor. Elis Sandberg hyllas idag av stora delar av den medicinska världen för sina tidiga upptäckter av tymus centrala roll för ett fungerande immunförsvar. Under sin livstid blev han utsatt för flera angrepp av de svenska medicinarna, speciellt som han enbart hade veterinärutbildning. Men det som gjorde starkast intryck på Enby var de tyska alternativläkarna som följde den framlidne Günther Enderleins arbeten. Enby samlade erfarenheter från de tyska alternativläkarna och började medicinera med Enderleins preparat från 1977 på den privata mottagning han då öppnade. Från och med 1977 arbetade Enby alltså halvtid på sin privata mottagning på Karl-Johansgatan och halva tiden på Vasa sjukhus. "Jag lever alltså ett dubbelliv" anser Erik. "På min privata mottagning använder jag de mediciner som jag ser ger bäst behandlingsresultat, och det blir naturmedicinema. På Vasa sjukhus tillåts jag inte använda den medicineringen, och når därmed inte samma resultat." Enbys unika ställning att stå med ena benet hos skolmedicinen och det andra hos naturmedicinen betyder att han är en av de väldigt få som utifrån egen erfarenhet kan uttala sig om skillnaderna. Med Enderleins mediciner såg Enby klart hur han nådde anmärkningsvärda behandlingsframgångar. Detta gällde framförallt patienter med degenerativa sjukdomar som cancer, reumatism och astma. Men Enby skulle gå vidare. Han införskaffade 1983 för egna medel ett mikroskop utrustat med interferenskontrast till sin privatmottagning. En mikroskoptyp som används av marinbiologer, vilket gör det lättare att upptäcka de organismer som annars är genomskinliga. Vad han såg i mikroskopet bekräftade ytterligare vad hans läromästare Enderlein kommit fram till. Det kunde bli åtskilliga timmar, framför mikroskopet för Enby när han fascinerades av de olika typer av mikrober som han såg i blodet. Blodprover hämtade han från patienter på Sahlgrenska och ibland kunde det bli ett ståhej på sjukhuset när han tog med sig materiel hem. Enbys envisa sökande och rättframma uppträdande var inte alltid så smidigt. Många vill nog gärna klistra etiketten buffel på Enby. Själv föredrar han epitetet buse. Det ledde slutligen till åtgärder från hans överordnade. Enby blev kallad till Lillbågens sjukhus, där han skulle testas om han han var mentalt frisk. Vi som känner Enby, måste fördöma ett sådant agerande av de som föreslog undersökningen. Det är i högsta grad kränkande, men det avslöjar också hur fegt en hel kår kan uppträda mot de som går sina egna vägar. Att det senare fått till följd att Enby blivit försiktigare är en konsekvens. I balansgången att ge patienterna den bästa behandlingen och samtidigt få behålla läkarlegitimationen, när Socialstyrelsens utsända gör sina stickprov har varit svår för Enby. Exempelvis får Enby skyndsamt ställa undan den ozonbehandlingsapparatur han innehar, när Socialstyrelsens Claes Tollin skall komma på besök. Ozonbehandling är en i Tyskland utbredd metod att relativt framgångsrikt behandla cancer. I Sverige tillhör den inte de av Socialstyrelsen rekommenderade metoderna. Genom att successivt komplettera mikroskopet med extrautrustning möjliggjorde det för Erik Enby att fotografera och videofilma vad han såg. Han publicerade också en del av sina upptäckter. Hans rapporter har bland annat publicerats i den svenska tidskriften Biologisk Medicin, i den engelska Journal of Alternative Medicine och det tyska Semmelweizinstitutets publikationer. Enby finns också publicerad i rapporten från den första världskongressen om cancer i Sydney. Dessutom har han tillsammans med amerikanaren Michael Sheehan gett ut en egen bok: Hidden Killers - the revolutionary discoveries of professor Guenther Enderlein. Detta ledde i sin tur att han blev uppmärksammad och nominerad till The Right Livelihood Award (Det alternativa Nobelpriset). Däremot har Enby varit restriktiv när det gäller att delta på konferenser. Han känner sig, kanske alltför mycket, manad att stanna på hemmaplan och hjälpa sin polioförlamade fru. 
Erik Enby längst till höger var en av föreläsarna vid en konferens på universitetet i Wien 1996. Här ses han med två andra föreläsare. Från vänster Wolfgang Köstler, Österrike, och prof Walter Clifford, USA. Hustru Gunnel Enby, författare och barnboksrescensent, har ändå varit den som hela tiden manat på sin make att torgföra sina resultat och har hjälpt till att skriva ner Eriks vetenskapliga publikationer. Gunnel gav länge sitt stöd utan att riktigt ha förstått genialiteten i sin mans arbete: - Du vet hur det kan vara med en som står en nära. När vi ser någon TV-deckare tillsammans och Erik inte kan upptäcka vem mördaren är, fastän det är uppenbart, då blir det viktigt för min bedömning av honom också när det gäller synen på hans vetenskapliga arbete. Men det skedde en omsvängning för en sju-åtta år sedan. Min polio medförde att jag fick allt svårare att andas och att hosta upp. Genom att dels behandla med mig Enderleins medicin och med magnetterapi, blev jag genast bättre. Jag vet inte ens om jag hade levt i denna dag. Men samtidigt är Erik som han är. När han skulle demonstrera magnetens förmåga för mig svängde han den framför min dator, varpå han raderade ut flera timmars översättningsarbete. Så då visste jag inte om jag skulle bli glad för att jag var kvitt besvären, eller förbannad för att han förstört mitt arbete. Men min övertygelse om att Eriks medicinska insats är viktig stärktes med 100 procent från den stunden. Gunnels berättelse bekräftar den inneboende tröghet som vi alla har att acceptera något nytt. Detta trots att hon som familjemedlem har blivit bekant med många av Eriks patienter och på nära håll sett resultatet av många lyckade behandlingar av svårt sjuka. Självklart har hon också träffat de som trots en viss behandlingsframgång ändå inte gått att rädda till livet. Den inneboende trögheten,. den överdrivna försiktigheten att acceptera något nytt, något revolutionerande, har varit en svår stötesten för Erik Enby. Allra mest har den påverkat hans situation i hemstaden Göteborg och i hemlandet Sverige. Men det finns också de som stöttat Enbys arbete. Professor Ingemar Petersén hjälpte till att arrangera en föreläsning i Linköping för Enby. Men när Enby inbjöd publiken, som bestod av experter, att själva komma fram och undersöka med egna ögon i mikroskopet för att de skulle få bekräftat vad han talat om, var det ingen som vågade sig fram förrän efter den tredje dagen. Trots att han uppmanat sina kollegor i Göteborg att hälsa på i hans mottagning, skulle det dröja tio år innan några medicinare kom för att blicka ner i hans mikroskop. Det är inte riktigt hela sanningen. Det har förstås hänt att någon chefsfunktionär inom apoteksbranschen dykt upp, men då för att kurera sin ihållande influensa. Sedan Enby skrivit ut naturläkemedel, blev han ombedd av sin prominenta patient: - Kan du inte ordinera lite magnetbälte också, för säkerhets skull. De senaste åren har ändock betytt något av ett genombrott för Erik Enby, men då på ett internationellt plan. Han var inbjuden och deltog som en av tre föreläsande svenskar på den första världskongressen om cancer i Sydney i april 1994. På hösten samma år föreläste Enby på en annan världskongress i gynekologi i Montreal. Denna gång visade han tillsammans med den indiske forskaren Ramesh Singh Choufian upp bilder från mikroskopet som kraftfullt påvisade hur det också i själva tumören fanns en riklig flora av mikrober. Biopsierna hämtades från Indien till Göteborg där de mikroskoperades. Från Sahlgrenska i Göteborg ville man inte ställa upp med biopsimaterial. 1995 och 1996 har Enby förevisat sina fynd i Atén och Wien. Andra inbjudningar till Belgrad och Peking har Enby fått tacka nej till av ekonomiska skäl. |