|
Här Skrivs 
Historia
Det här kan du bara läsa
här
av Erik Enby Mörkfältsmikroskopering av blod avslöjar att blodet utöver röda och vita blodceller innehåller mängder av oscillerande mycket små partiklar. I blod från kroniskt sjuka förekommer flera och större samt olikformade partiklar och många forskare har antagit att de utgör någon form av mikrobiell växt och uppfattat dem som trolig orsak till utvecklingar av kroniska sjukdomstillstånd (Ref 1,2), Bevisen för detta har dock aldrig underkastats någon granskning. För att utröna partiklarnas eventuella roll för utveckling av kroniska sjukdomstillstånd i allmänhet, utfördes följande mikroskoperings-undersökning. Vanlig ljusfälts-mikroskopering i 100 gångers förstoring användes för en första snabb orientering i blodprovet och lokalt mer speciell mikroskopering av detta utfördes med Nomarskis interferenskontrastmetod. Material och metoder: Från fingerblomman erhölls bloddroppen. För att i möjligaste mån undvika störning av denna, undveks stark antiseptika och den fick genast flyta ut till en tunn film mellan steriliserade täck- och objektglas. Blodfilmens yta har i genomsnitt varit 13 cm2 och mikroskopering utfördes omedelbart efter provtagningen.
Mikroskoperingsutrustning: Leitz laboratoriemikroskop Dialux 20 utrustat med 100 W halogenlampa. Modifierad UV-kondensor för mörkfält, ljusfält, faskontrast och interferenskontrast. Plan-Fluotarobjektiv. Binokulär fototub FSA. All dokumentation har skett med Leitzs helautomatiska mikroskopkamera Orthomat.
Resultat: Blodcellerna i blod från kroniskt sjuka till skillnad från subjektivt friska tenderade i nästan 100 procent av fallen att fastna i varandra och ibland fanns inga fritt svävande blodceller i plasman. (Figur 1). 
FIGUR 1. Interferenskontrast i 1.200 gångers förstoring. Agglutinerade röda blodkroppar. Enstaka devitaliserade fria röda blodkroppar. Små partiklar synliga både i plasma och bland, på eller i de röda blodkropparna.
Små sfäriska oregelbundet oscillerande partiklar upp till en mikrometer i diameter observerades ofta i blodplasman från subjektivt friska. I blodfilmerna från kroniskt sjuka däremot förekom ofta fler och större partiklar. De förekom enstaka men även i små kolonier i plasman (Figur 2) och de tycktes även kunna övergå i små långsträckta former, som förekom både i plasman och erytrocyterna, vilka då ofta var höggradigt formförändrade (Diagram 2) (Ref 3). I enstaka fall kunde bortåt 100 procent av de röda blodkropparna uppvisa spikklubbeform. 
FIGUR 2. Interferenskontrast i 1.200 gångers förstoring. Ansamling av partiklar liggande bland de röda blodkropparna som är höggradigt förändrade.
Ofta noterades runda diskformade ursparningar eller regioner i blodfilmerna (Figur 3). Ibland förekom upp till fem sådana på ett objektglas (Diagram 1). Storleken på dessa varierade med upp till 300 mikrometer i diameter. Den inre delen (nucleus) av en sådan region var mörkare än dess periferi (corona-zon) och klart avgränsad mot denna (Diagram 1,2 och figur 3)(Ref 4). 
DIAGRAM 1. 100 gångers förstoring. Många diskformade regioner eller ursparningar bland de röda blodkropparna.
DIAGRAM 2. 1.200 gångers förstoring. Två diskformade ursparningar eller regioner i blodfilmen. Enstaka olikformade partiklar i plasma och blodkroppar, som ibland uppvisar formförändring och mängder av pleomorfa strukturer i coronazonerna.
FIGUR 3. Interferens kontrast 1.200 gångers förstoring. Diskformad ursparning i blod-filmen. Röda blodkroppar kraftigt agglutinerade.
Interferenskontrastmikroskopering i 1.200 gångers förstoring visade att den mörkare inre delen kunde liknas vid ett absolut sterilt månlandskap, medan den jusare periferin bestod av mängder av oscillerande olikformade partiklar liknande dem som kunde ses i blodet för övrigt. I en del fall fluktuerade förekomsten av dessa fynd från tid till tid och enstaka kroniskt sjuka uppvisade ibland genomgående en till synes helt normal blodmorfologi. Diskussion: I början av undersökningen var det tre förhållanden i blod från kroniskt sjuka som förvånade. Dels var det a) den ofta mycket rikliga mängden av oscillerande partiklar i olika storlekar och former, som inte bara förekom i blodplasman utan även tycktes kunna invadera de röda blodcellerna och dels var det b) den ofta mycket rikliga mängden av deformerade och tillsynes förstörda blodkroppar. Märkligt var också c) att blodkropparna ofta tenderade att fastna i varandra. Frågan uppstod om deformeringen av och agglutinationstendensen hos dessa orsakades av den stora mängden oscillerande partiklar och således skulle kunna förekomma redan i somat eller om yttre påverkan i undersökningssituationen var orsaken. Då deformeringen av blodkroppar ända till spikklubbeformer ibland kunde vara näst intill 100-procentig och agglutinationstendensen så uttalad, att inga fria blodkroppar förelåg i plasman och sådant nästan inte alls förekom i blod från subjektivt friska togs detta som intäkt för att både deformering och agglutination förelåg redan i somat och tanken på att dessa fenomen endast var artefakter minskade. Då agglutination inträffar även i andra kroppsvätskor, exempelvis när mjölksyrebakterier surnar mjölk, kunde i analogi därmed kraftig klumpning av de röda blodcellerna vara ett infektionssymtom. Således skulle agglutinationstendensen hos blodkropparna i blod från kroniskt sjuka kunna tyda på en i kroppsvätskorna utspridd mikrobiell växt i analogi med Detta ledde till tanken, att den ofta förekommande stora mängden partiklar i blodplasma och blodkroppar i kroniskt sjukas blod utgjordes av mikroorganismer. Kunde det kanske rent av vara så, att dessa ibland också kunde attackera blodcellema och därmed förändra deras form och att agglutinationstendensen uppstod därför att det förekom mikrobiell växt i blodet? Det märks alltså att dessa tre förhållanden ofta förekom i blod från kroniskt sjuka och därför togs detta alltmer som intäkt för att en störning av somat höll på att utveckla sig. Då även subjektivt friskas blod i något enstaka fall kunde vara förändrat på liknande sätt uppstod dessutom också frågan om detta tydde på en begynnande somatisk störning, där individen ännu befann sig i den så kallade inkubationsperioden. Ännu hade mikroskoperingen bara givit en antydan om allt detta. Det var mest den vertikala kunskapskällan, dvs intuitionen, i samverkan med min egen erfarenhet, som fick bli vägledande för att bedöma om en blodbild verkade störd eller ej. (Ref 5) Då agglutinationstendensen och deformerade blodkroppar knappt förelåg hos subjektivt friska kunde man dock förmoda att den kroniskt sjukas blod på grund av ökad viskositet och den ofta stora mängden av dåliga blodkroppar sannolikt fyller sina funktioner i somat med en lägre verkningsgrad än vad som är fallet hos subjektivt friska i vars blod cellerna låg fria och hade ett normalt utseende. Först när det visade sig att partiklarna ibland bildade ansamlingar i blodplasman och förekom i stor mängd i de diskformade regionernas coronazoner började det bli möjligt att ana deras betydelse på ett mer rationellt plan. Det kunde inte vara fel att uppfatta dessa regioner som resultatet av en tillplattning av sfäriska strukturer svävande bland blodcellerna i den bloddroppe, som flöt ut mellan objekt- och täckglas och därmed bildade en genomskinlig tunn blodfilm. Vidare kunde man tänka sig att dessa strukturer mot omgivande blod begränsas av ett skikt bestående av de partiklar som är synliga i regionernas coronazoner (Diagram 3). 
DIAGRAM 3. 1.200 gångers förstoring. De diskformade regionerna antages förekomma i blodet som sfäriska strukturer med partikelfront mot omgivande blod. Partiklar förekommer i kolonier eller enstaka i plasman och i blodkropparna och uppvisar olika former.
Då dessa postulerade sfäriska strukturer måste ha bildats och regionerna har olika storlekar antogs att de växer och att det perifera partikelskiktet utgör tillväxtzonen. Storleksökning hos strukturerna skulle sedertnera kunna leda till att de fångas upp i kapillärnätet varför de ofta hittas i bloddroppar från exempelvis fingerblomman. Dessa bland blodcellerna svävande postulerade strukturer, som av lätt förklarliga skäl ännu inte har observerats i sitt naturliga tillstånd existerar dock nödvändigtvis och får nu utgöra basen för den fortsatta diskussionen. Denna kommer att gå in på möjligheten, att solida vävnader skulle kunna utgöra substrat för denna typ av växande strukturer med partikelfront mot omgivningen. (Diagram 4&5) 
DIAGRAM 4. 1.200 gångers förstoring. Sfäriska strukturer i solid vävnad med partikelfront mot omgivning och enstaka olikformade partiklar utspridda i denna.
DIAGRAM 5. 1.200 gångers förstoring. Sfäriska strukturen i solid vävnad. Den mellersta har ökat i storlek, så att den buktar fram över organytan.
På platsen för strukturväxten skulle då uppstå vävnadsdestruktion och ibland perforering av organytor med tömning utåt av strukturinnehållet. (Diagram 6). 
DIAGRAM 6. 1.200 gångers förstoring. Struktur som perforerar organytan och
tömmer ut sitt innehåll.
Detta, som i dagligt tal kallas var motsvarar alltså enligt denna teori den mörkare delen, nucleus, i en diskformad region. Den defekt som uppstått i organytan kan rubriceras som ett sår och då de postulerade växande strukturerna faktiskt kan tänkas leda till vävnadsdestruktion och sår kommer de i fortsättningen att benämnas sårenheter. En sårenhet i solid vävnad skulle innan perforation utåt stå för det totala så kallade inre såret vars sfäriska, mot omgivande vävnad gränsande, såryta omsluter sårinnehållet. Vid perforation övergår det totala inre såret till ett partiellt yttre sår, vars skålformade såryta kommer att vara täckt med rester av strukturinnehållet och i storlek motsvara blott en del av den teoretiskt sett totalt möjliga sårytan. I båda fallen finns givetvis en partikelfront eller växtzon mot en angränsande vävnad. (Diagram 7). 
DIAGRAM 7. 1.200 gångers förstoring. Defekt i organytan efter tömning av strukturinnehållet. Det månskäreformade tvärsnittet genom den skålformade resten av strukturinnehållet (nucleus), bildar nu en sårbotten under vilken partikelfronten mot omgivande vävnad är belägen.
De celler som har lämnat plats för inre och yttre sårbildning skulle i blodet kunna ha sin motsvarighet i de devitaliserade och formförändrade blodceller, som så ofta förekommer i detta vid kronisk sjukdom. Sårenheter kan tänkas leda till vävnadsdestruktion i vilken del av somat som helst. De lokala vävnadsförlusterna ersätts förvisso i de flesta fall av en stationär ärrvävnad men ibland kan detta utebli. I det senare fallet förblir såret öppet och kan också öka i storlek om partikelfronten mot omgivande vävnad förblir aktiv. Som ett mellanting kan också tänkas en alltmer utbredd ärrbildning, om ärrvävnad bildas direkt i partikelfrontens spår. De olika alternativen leder till antingen en på olika sätt stationärt nedsatt eller i olika avseenden successiv avtagande verkningsgrad hos somat. Faktum är att blod från kroniskt sjuka kan vara helt fritt från ovan beskrivna fynd och se helt normalt ut. Detta kan tyda på en inneboende förmåga hos partiklarna att ibland dras till och uppehålla sig i andra områden i somat. Bland annat att de tycktes kunna övergå till små långsträckta former kan betyda att de även ändrar egenskaper och söker andra miljöer än den blodet erbjuder. En annan möjlighet är att de begravts bland agglutinerade röda blodkroppar, dvs att de deltager i agglutinationen. Detta skulle kunna vara några förklaringar till att blodet ibland kan vara helt fritt från ovan beskrivna fynd även om svår kronisk sjukdom föreligger. Epilog I plasman bland blodkropparna i blod från kroniskt sjuka ses ofta mängder av olikformade partiklar. De kan förekomma enstaka, eller bilda kolonier och de kan även invadera de röda blodcellerna. Sannolikt förekommer ett flertal olika partikeltyper. Gemensamt för dessa är också att de tycks vara involverade i tillväxtprocessen hos, i sådant blod förekommande arkitektoniskt likartade strukturer, av vilka en del även torde kunna växa fram i solida vävnader. I enlighet med att en växtprocess dominerar, förändrar och slutligen "utarmar" en jordmån, kan man tänka sig, att sådana processer i somat långsamt föröder detta, varvid inledningsvis olika sjukdomsbilder kommer till stånd. En första kännedom om sådana växtprocesser kan uppnås genom blodmikroskopering. Referenser: 1) BECHAMP ANTOINE, The blood and its third anatomical element. Philadelphia 1911. 2) ENDERLEIN GÜNTHER, Bacterial Cyclogeny. Semmelweis-Institut, Hoya,Tyskland 1982. 3) ENBY ERIK O H, The presence of cyclic microbic processes shown in the blood of chronically diseased individuals, Semmelweis-Institut, Hoya, Tyskland 1989. 4) ENBY ERIK O H, Microbe-like formations in the blood of patients with chronic diseases, Swed J Biol Med 1984; 1: 22-26. 5) JOHANNES PAULUS II, Fallet Galilei och vetenskapens framtid, Signum 1992; 9: 300-04. |
|||||||||||||||||||
