 är våra fäder, de forna vikingarna, tänkte sin tanke om livet och tillvaron till slut, stannade de vid en enda sats, som består av fem små ord, men som dock bildar grundvalen i deras livsåskådning:
Livet är icke - det bygges. Livet är en ständigt fortlöpande skapelse, ett tidsbundet drama, i vars olika akter vi är de medskapande. Livet dör evigt och förnyar evigt sig självt. I livsförnyelsen har vi lösenordet. Med detta budskap, flög den nya livstanken - Allnordisk Folkhälsas* grundläggande, samlade tanke - för första gången ut över Norden. *Sedermera Hälsofrämjandet Budskapet anammades med detsamma av stora skaror unga och gamla. Hälsans rosor färgade kinderna, ögonen fick glans, det friska, sunda blodet sökte sig i nya livgivande strömmar genom miltals av kärl och ådror till försumpade och förgiftade vävnader, nerverna vaknade till ett nytt liv, genom nervbanorna gick nya, livgivande strömmar, tankarna fick ny fart och fantasien vingar, inspirationen tändes, skaparkraften växte... det blev mening i tillvaron. Den av sjukdom hårt prövade mänskligheten fick ett nytt hopp. - De misströstande och livshungriga hade funnit en 'ny melodi'... livets egen melodi. Livets egen melodi! - vilka underbara ord! Kan du inte förnimma den melodin i suset av vinden, i stormens dån, i vågornas lek och brottsjöarnas skumhöljda tummel och brak mot hällar och klippor... i himlaljusens stilla, ljudlösa gång över fästet, i solens guld och månens bleka sken, i älvornas ringdans, skogens dunkel, nattens majestät och dagens ljusfanfarer... i blommornas dofter och färgrika kalkar, i sommarfläktens mjuka andedräkt, som smeker din kind och fyller dina lungor med det livgivande syret... i elden, som brinner osynlig i din kropp och blott är en flamma bland myriader andra, som tänts i vårt blod av allas våra stora, gemensamma moder Solen? 'Flammor' är vi alla, som hålls vid liv med tillhjälp av den genom växternas gröna blad fångade solenergien... flammor, som brinner... men ack, hur länge och på vad sätt? Lågan skulle ju brinna lika klar och strålande som elden i det stora solklotet, vilket tänds varje morgon där högt uppe på fästet... miljontals mil över våra huvuden. - O sol, du gav oss elden, för att den skulle brinna lika strålande ren och klar i våra kroppar och sinnen som i själva sin urkälla på himlavalvet! Men våra vilseledda, drifter och fördärvade instinkter har sotat dess låga. Matt och dämpad är dess lyskraft av kvävande dunster, som likt avgrundsångor stiger upp ur våra genomförgiftade kroppars kärrmarker och dypölar. Det är detta, den mänskliga försumpningens Augiasstall, (Augiasstall = Något mycket vanvårdat. Uttrycket kommer från den grekiska sagan om kung Augias, vars stall var så smutsigt att det fordrades ett av Herkules storverk för att göra det rent) som måste rensas upp, innan det alls kan bli tal om något livsbyggande. Här måste alla viljor spännas till en samlande, enande kraftansträngning. I en urgammal livsruna heter det: Liv är glädje.Det är vår plikt att skapa något utöver oss själva. Men därtill behövs ansträngning och målsättande vilja. Aldrig vanns något här i livet utan ansträngning, utan en klart målmedveten strävan. Livets årmiljoner långa evolution - det stora väldiga 'livskastet', som skapat stjärnehärar och vintergator, och vars världstöcken bär oräkneliga ofödda världsformationer och livsgnistor i sitt sköte, vittnar om en målsättande vilja och medveten intelligens, som styr och leder det hela. Ur ett världstöcken har vår egen vintergata med dess miljoner solar och livsbärande klot sprungit fram som ett uttryck för denna målmedvetna vilja och allt besjälande kraft. Likt barnet, som föriossas ur moderlivet, och likt äpplet, som faller från trädet, har en gång denna skaparvilja frånskilt vår jord som ett töcken från solens modersköte, för att sedan förtäta det till ett strålande solbarn, vilket yrvaket, i översvallande skaparglädje började sin dans som en stjärna bland solarnas tallösa skara. Liv är eld! - Vår jord brann under årmiljonernas gång ned till 'aska' - till en fast slaggform. Men på samma sätt som våra förfäder fällde skogen och sådde i askan, strödde livets andar 'Iivsgnistor' i form av frön, som på den mörknande jordens yta skulle tända en ny eld - livets eviga flamma. »Och jorden var öde och tom, och mörker rådde på djupet, men Guds ande svävade över vattnen. Och Gud sade: Varde ljus! Och det vart ljus.» Varje växt, djur och människa är en ljusvarelse, ett solbarn, en gnista från den eviga, levande elden. Den brinner i våra ådror, i växternas safter, rötter grenar och blad. Ur den slocknande jordens grusade berggrund, ur hällarnas och klippornas remnor och skrevor springer livet ständigt ånyo fram... tändes solens eld ständigt på nytt i myriader av levande former... i kaskader av böljande, färgglatt liv. Varje ros är en låga, som flammar i solens färger och frigör solspektrums rikedom i blommor, blad och stänglar. I ögats färgkrans, på kindens rosor, i barnets blick, i lemmarnas smidiga rörelser, i dansens rytm, i musikens toner, i tankarnas lek, i skaparkraftens verk, i inspirationens drömmar och visioner, flammar och böljar livets heliga eld. Vilken lycka att få vara en viljande, drömmande, skapande och kämpande själ på denna jord... att få känna livets heliga eld brinna i sina ådror, att få fröjdas åt solen, åt bergen, åt det vida svallande havet, åt växter och djur! Att få träda ur sitt tält eller sin koja ut i denna underbara värld, där foten vid varje steg möter nya under... att med tankarna få rista runor i själslivets mjuka substans och låta känslorna spela sina tysta melodier på osynliga strängar! Att leva är att brinna! Att leva är att älska! Att leva är att dikta! Att leva är att skapa! Endast som en fri medskapare i livets stora utvecklingsdrama lever människan helt och fullt... finner hon sin sanna uppgift och sig själv. Den stund hon strävar endast efter egen vinning och arbetar endast för sig själv, reder hon även sin egen undergång. Själviskhetens tankar och egocentricitetens drifter vänder sig alltid förr eller senare mot människans eget »jag», vilket de likt gamar och schakaler vill sluka och förgöra. Så förgör allt, som söker sig själv, ständigt sig själv. Livet känner endast antingen livsbyggare eller nedskrotare. Antingen - eller! Vill Du inte bygga med, vill Du inte skapa, så tar 'nedskrotarna' hand om dig. De heter: disharmoni, livsolust, livsleda, pessimism, ohälsa, krämpor, degenerationssjukdomar, baciller, bakterier... Bacillernas uppgift är att som livets inspektörer och censorer och som utvecklingens kontrollanter ständigt pröva det livsstarka och förgöra det livsodugliga. I årtusenden har människan levat ett omedvetet liv. Först vägleddes hon av sina instinkter. Sedan av den järnhårda nödvändigheten! Och efter det hon smakat på 'kunskapens träd på gott och ont' sökte hon vägledning hos sitt vaknande intellekt, som i sin bristfällighet fört henne ut på sjukdomarnas gungfly, i vars moras hon nu sakta sjunker ned. Ur detta moras söker hon förgäves arbeta sig upp genom att bygga ständigt nya sjukhus och asyler, genom att ständigt leta efter nya konstgrepp och metoder, med vilkas tillhjälp hon söker att trotsa naturen i stället för att ödmjukt, med tacksamhet och kärlek studera och följa dess underbara lagbundenhet. Det är denna lagbundenhet, som skall vara vår livsviljas stora mål och lag, och bilda den fasta grundvalen för vår livsbyggaranda. Vi har sagt 'nej' till det gamla 'låt-gå-systemet'. Vi har brutit oss ut ur mångtusenåriga vanföreställningars fängelser och raserat deras begränsande, livshämmande murar. Vi kämpar för att människan skall återfinna sin rätta plats i naturen som en del av det stora livssammanhanget, och som en ton i den stora livsharmonien. För första gången i mänsklighetens årmiljoner långa utvecklingshistoria har människan medvetet gripit fatt i utvecklingens borttappade trådar och klart uppställt som mål för allt liv: Att skapa utöver sig själv! Att bygga utöver sig själv! Att finna vägen till den fullkomliga livsharmonien genom att uppsöka det starka, sunda, helgjutna livets fysiska och psykiska grundvalar och införliva dem med sin livsföring! Dessa grundvalar är inte mer några obekanta storheter, utan till alla delar väl kända och inom räckhåll för oss alla. Vad är väl sjukdom annat än en bruten livsharmoni? Den fullkomliga hälsan är människans sanna arvedel och självskrivna rätt! Mörker kan endast skingras genom att tända ljus. Sjukdom är mörker, som försvinner, så snart vi låter hälsans ljus upplysa våra sinnen och bli alla våra handlingars bestämmande ledstjärna. Svårt har människan syndat mot livets stora lagbundenhet och sin egen bestämmelse. Hennes största synd är att hon i sin fåvitskhet trott sig vara förmer än Naturen. Hon har i sitt högmod, sin egoism och njutningslystnad trotsat Naturens lagbundenhet och brutit sig ut ur dess stora livssammanhang. Inte förrän hon återfunnit sin plats i detta livssammanhang, skall hennes lidanden försvinna och all sjukdom dunsta bort som nattdimman för den uppgående solens strålar. Det är detta stora livssammanhang, som vi alla medvetet eller omedvetet söker. Denna strävan är odödlig - lika odödlig som livet självt. Den är livets eget röda blod. Den är en ofrånkomlig del av livets eget innersta och djupaste väsen. Allt liv vill mera liv! Allt liv vill bygga och skapa! Allt liv söker 'det fullkomliga' i form, skönhet, gestalt, handling, tankar, ord och gärning. Fatta därför klart Ditt mål! Kom och bli med i vårt arbete! Den största konsten av alla konster är konsten att leva. Gör ditt eget liv till ett konstverk. Genom ett gemensamt samgående i en samfälld strävan för detta mål skall vi alla finna vägen och medlen, som leder till målet. Genom att offra sig själv, skall människan finna sig själv - på samma sätt som solen genom att själv brinna tänder ljus och skänker liv åt världen, På samma gång är solen den stora symbolen för den andliga eld som lyser i våra hjärtan, då vi älskar det goda, och som tänder evighetens ljus i våra sinnen, då vi söker det sanna. Liv är eld. Att leva är att brinna. Att brinna är att älska och att skapa. Are Waerland - 1946
|